Plasthistoria

Plastens historia började redan under 1500-talet. Den första plasten som kunde användas praktiskt var parkesin som togs fram under 1860-talet. Plastindustrin utvecklades stadigt och blev riktigt stor under andra världskriget och 1950-talet. Idag är plast en nödvändig del av vår vardag och vårt samhälle, samtidigt som den skapat nya miljöproblem som vi bara delvis lärt oss hantera.

Plast är ett syntetiskt material som består av långa molekylkedjor av sammanlänkade enheter. Alla plaster kan göras flytande, eller plastiska, under tillverkningen. Därför blev plast ett samlingsnamn för alla sådana material.

Den första plasten

Plastens historia är längre än vad många tror. Första försöket att framställa konstgjort material skedde redan 1530. Den tyske alkemisten B. Schobinger hittade då på ett sätt att tillverka en sorts plast av ost!

Det första konstgjorda plastmaterialet som kunde användas praktiskt uppfanns av den engelske kemisten och metallurgen Alexander Parkes i början av 1860-talet. Han kallade det för parkesin. Parkesin tillverkades genom att man behandlade bomull med salpetersyra och svavelsyra. Tidigare har samma metod använts för att ta fram ett sprängämne, bomullskrut. Efter ett antal experiment med olika mängder svavel- och salpetersyra och olika tillsatser kom Parkes fram till en blandning som även innehöll ricinolja, kamfer och färgämnen. Resultatet blev en massa som kunde formas till både dekorativa och användbara saker. Tanken var ett ersätta både gummi och elfenben med parkesin. Parkes demonstrerade parkesin vid en internationell utställning i London 1862 och belönades med en medalj för ”utmärkt kvalitet”.

Hans tillverkningsprocess gick dock inte att använda i industriell skala. Några år senare lyckades amerikanen John Wesley Hyatt att vidareutveckla processen och framställa ett material som han kallade för celluloid. Hyatt grundade en fabrik i New Jersey och började med kommersiell tillverkning av alla möjliga föremål gjorda av celluloid: lösgommar, knivhandtag, biljard- och tennisbollar, kammar, dockor, fotografisk film och glasögonbågar.

Satsningen lyckades, men det fanns en stor nackdel. Celluloid var nämligen ett extremt brandfarligt material. Av den anledningen utvecklade man ett flertal alternativa material, exempelvis kaseinplast och bakelit. Tillverkningsprocessen för bakelit patenterades av den belgiske kemisten Leo Baekeland 1908. Bakelit var en osmältbar plast som framställdes av fenol och formaldehyd som hettades upp och pressades samman med pulver av kol och finfördelat trä. Bakelit var ett motståndskraftigt material som tålde el, värme och kemikalier. Ett antal företag, bland annat svenska Ericsson och Bang & Olufsen tillverkade telefoner och radioapparater i bakelit.

Plastindustrin växer fram

Under 1920-talet började plastindustrin växa fram. Tillverkningsprocesserna utvecklades dock långsamt eftersom ingen förstod hur de nya materialen var uppbyggda rent kemiskt. Det var den tyske kemisten Hermann Staudinger som efter ett många experiment med plast lanserade sin teori om stora molekyler som består av flera sammanlänkade enheter, eller polymerer. För sina insatser belönades han med Nobelpriset i kemi 1953.

Många nya plaster togs fram under 1940-talet. Genom att tillsätta olika sorts mjukmedel och stabiliseringsmedel kunde man tillverka plaster av olika färger, kvalitet och struktur. Dessa nya plaster var bland annat vinyl, akryl och styren. De var termoplaster, det vill säga sådana som efter att ha formats kan smältas ner igen och återanvändas. Andra råvaror började användas också. Råmaterial för tidiga plaster var kol och cellulosa. De ersattes av petroleum och naturgas. Detta gjorde att plaster blev billigare att tillverka. Den svenska plastmarknaden dominerades av bland annat Perstorp.

Andra världskriget och efterkrigstiden

Under andra världskriget rådde det brist på gummi och ett flertal metaller. Dessa fick ersättas av plast, som i många sammanhang ofta visade sig vara ett bättre alternativ. Plastens användning för militära ändamål gjorde att plastindustrin utvecklades ännu snabbare. Efter krigets slut såg de flesta i Europa och USA väldigt positivt på framtiden. Konsumtionssamhället växte fram och plasten, som var billig och flexibel, blev en symbol för det nya samhället och välståndet.

Plast användes i byggmaterial, husgeråd och textiler. Även designade föremål av plast blev vanliga. Sverige blev en av föregångsländerna inom plastdesign (de andra var Italien och Tyskland), bland annat tack vare designprinsen Sigvard Bernadotte. Han var en av de första som började använda plast inom design och konst.

Den berömda telefonen ”Kobran” som tillverkades av Ericsson härstammar också från den tiden. Formgivaren var Ralph Lysell, en annan svensk pionjär inom industridesign. Idag hör ”Kobran” till kända svenska designklassiker.

Plast blir en del av vardagen

Den snabba utvecklingen fortsatte under 1960- och 1970-talen. Fler och fler artiklar tillverkades av plast och plastindustrin blomstrade. Nya billiga tillverkningsmetoder togs fram. Detta gjorde att plast blev en förbrukningsvara. Engångsartiklar som plastflaskor, bestick och muggar producerades i stora mängder för att sedan hamna på soptippen. Plastindustrin fick ett dåligt rykte och blev så småningom en symbol för miljöförstöring. Vissa plaster har även visat sig kunna orsaka cancer och andra sjukdomar. Ökat miljömedvetande bidrog till att även plaståtervinning blev en stor industri.

Idag är plast en del av vår vardag, inte minst genom dess användning i datorer och annan elektronisk utrustning. Effektiv återvinning av plast är ett stort problem, även om mer än 50 procent av plastavfallet återvinns i europeiska länder. Vissa plaster är dock lättare att återvinna än papper.

Plastens avigsidor och vägen framåt

Plastens fördelar har dock ett pris. Sedan plastens genombrott har enorma mängder plastavfall hamnat i naturen, och en stor del av det bryts sakta ner till mikroplaster – partiklar mindre än fem millimeter – som idag återfinns i hav, mark, dricksvatten och luft över hela jorden. Mikroplaster har även upptäckts i människokroppen, bland annat i blod och olika organ, men forskarna undersöker fortfarande i vilken utsträckning detta påverkar människors hälsa på lång sikt. Samtidigt har plastens roll i klimatfrågan blivit tydligare: den storskaliga produktionen bygger till stor del på fossil olja och gas.

Men plast är också en del av lösningen på flera av framtidens utmaningar. Forskare arbetar med att utveckla bioplaster tillverkade av förnybara råvaror, och nya metoder för kemisk återvinning gör det möjligt att bryta ner plast till dess minsta beståndsdelar för att skapa nytt material av samma kvalitet som originalet. Forskare har även upptäckt bakterier och enzymer som kan bryta ner vissa typer av plast under särskilda förhållanden, teknik som utvecklas för att i framtiden kunna användas i större skala. Utmaningen framöver blir att behålla plastens fördelar – dess låga vikt, hållbarhet och mångsidighet – samtidigt som vi bygger en mer cirkulär användning där plast återvinns om och om igen istället för att kastas.

Text och research: Alexandra Selivanova

Källor

Morris Kaufman. Vad är plast? 1970.
www.plastinformation.com

Kontakta sidansvarig