Bild på en person som cyklar
I många städer runt om i världen är cykeln det mest populära transportmedel. Foto: Ellinor Algin.

Cykeln

Att inte cykla är att gå för långt, säger entusiasterna. Och de är många. Alla älskar cykeln. Den är billig, smart, miljövänlig och ger en daglig dos motion när vi tar oss från A till B. Det går både fortare och är mindre jobbigt än att gå eller springa. Cykeln ger renare miljö och samvete än bil eller buss. Det görs ungefär en miljard cykelresor i Sverige varje år, vilket innebär att var tionde resa är en cykeltur.

Cyklar har vanligtvis två hjul. Från början hade den varken pedaler, luftfyllda däck, kedja eller ens styre; utan fick sparkas fram. Men vid slutet av 1800-talet såg konstruktionen i princip ut som i dag — man pedaler, och kedjan sätter snurr på bakhjulet.

Historia

Det finns många som vill ta åt sig äran av att ha tillverkat värdens första cykel. Det finns en historia om att Leonardo da Vinci (1452-1519) skulle skissat på en, men det är antagligen inte sant. Troligare är att någon som arbetat med hans arkiv många år senare skissat något cykelliknande på baksidan av en annan ritning.

Efter benskakare och höghjulingar utvecklades säkerhetscykeln i England på 1870-talet. Den hade kedjeutväxling och två lika stora hjul. Vid slutet av 1890-talet var cykeln i princip färdigkonstruerad med frinav, bromsar och luftfyllda gummidäck.

På vissa av 1890-talet cyklar skulle man trampa upp och ner på pedalerna istället för runt. Det fanns en teori om att man tog tillvara på bens muskelkraft bättre då.

Ett mycket stort steg för cykelns utveckling var uppfinnandet av den luftfyllda gummislangen. John Boyd Dunlop (1840-1921) var en irländsk veterinär som 1888 provade en luftgummiring på sin sons trehjuling. Cykeln var nu redo att bli en världssuccé. I USA tillverkades över en miljon cyklar 1899.

Under 1920-talet blev cyklarna billigare. Nu hade även landsbygdens folk, pigor och drängar, möjlighet att köpa en cykel på avbetalning. Det ledde till att rörligheten på landet ökade. Man kunde färdas till den större orten för att handla, få nyheter och till dansbanan i en närbelägen by. Dessutom blev det lättare att ta sig till tillfälliga jobb i skogen eller på åkern.

Under de följande decennierna förbättrades cykeln tekniskt sett. De blev mer hållbara och en stor flora av tillbehör utvecklades, som utväxlingar, bättre bromsar, lyse, pakethållare. Särskilt under andra världskriget blev cykeln ett nödvändigt transportmedel i skuggan av bränsle- och gummikriser.

Damcykelns utveckling

Benskakarna och höghjulingarna var avsedda för herrar, eftersom kvinnor inte kunde bära byxor. Några olika varianter av cyklar med tre, fyra eller till och med fem hjul byggdes där damerna kunde sitta i damsadel eller cykla i kjol. De var mycket dyra och tungcyklade på dåtida vägar och gator.

Damcykelramen kom något senare när man fått fram en lätt, mer hållbar stålrörskvalitet. En vid, lång byxkjol uppfanns av Amanda Bloomer i England på 1850-talet. Den kjolen blev populär från 1890-talet och kunde användas vid sporter och vid cykelturer. Det var först på 1910-talet som det blev lite vanligare att damer ”red velociped” som det kallades.

Svenska cyklar

Den första större svenska cykeltillverkaren var fabrikören Per From som 1884 gjorde sin första cykel. Han hade gjort en studieresa till USA och tog med sig kunskapen att bygga höghjulingar till Sverige. Hans höghjulingar hade ram av rör, ihålig framgaffel, däck av massivt gummi och kullager på både fram- och bakhjul. From fortsatte på 1800-talets slut att bygga cyklar efter utländska förebilder. Vissa liknar dagens och olika specialcyklar, som till exempel trehjulingar för de som trodde att det var svårt att hålla balansen på en tvåhjuling.

Sveacykeln konstruerades av bröderna Ljungström på 1890-talet. Den hade fem tryckluftsreglerade växellägen och två bromsar. Tillverkningen pågick till omkring 1905. Alfred Nobel blev intresserad av konstruktionen och de tillverkades i England en kort tid.

Scania i Malmö importerade engelska Humber men började även egen tillverkning. I det främre kedjedrevet finns fabriksmärket som buss- och lastbiltillverkaren Scania använder än idag.

Crescent tillverkades från 1890-talet i Chicago. De importerades till Sverige och ansågs så bra att Lindblads började tillverka dem i Stockholm. På 1960-talet gick företagen som tillverkade Crescent och Monark samman. Monark i Varberg, Wiklunds i Stockholm och Nymans i Uppsala hade flera egna märken men sålde också delar till mindre tillverkare. Många mindre handlare på orten köpte delar per postorder från de större fabrikerna och monterade själva. De namngav ofta sina cyklar mycket fantasifullt eller tidstypiskt, och här hittar vi namn som Spurt, Spänst, Snabb, Svanen och Amor samt Funkis, Flygaren, Pilot, Torped och Atomen.

Sammanlagt har det funnits mer än 2 500 cykelmärken i Sverige!

Cykeln i dag

I dag är cykeln på många håll i världen det viktigaste och största transportmedlet. Men i Europa är vi dock fortfarande fästa vid våra bilar, även om framförallt Danmark och Holland är cyklande nationer. I Danmark sker var femte resa med cykel, i Sverige var tionde.

Politiker i alla färger är för att svenskarna ska cykla mer. Malmö stad propagerar mot ”löjliga bilresor” (man har till och med tävlat i grenen och gett vinnaren en cykel) och satsar på cykelbanor.

Stockholm stads budget för 2012 innehåller en cykelmiljard (den ska visserligen räcka fram till 2018), som ska förbättra villkoren för stadens cyklister — fler cykelbanor, grön våg även för cyklister och bättre tillgång till lånecyklar för stadens besökare. Stockholm ska även få ett cykeldirektorat direkt under kommunstyrelsen efter dansk förebild.

De vanligaste och mest hållbara cyklarna idag liknar tekniskt sett de som tillverkades under 1930-talet. Lättare och förbättrade material som kolfiber kommer till användning inom cykelindustrin. Många kunder idag föredrar att ”komponera” sin egen cykel genom att välja en ram som finns i olika storlekar och kvaliteter, köpa till hjul, sadel, växlar, bromsar och skärmar.

Källa

Boken 100 innovationer; 1 – 50 Antibiotika – läsk: förteckning över artikelförfattare och källor på sid 194–203.

Kontakta sidansvarig

Snabbfakta

  • Redan i slutet av 1700-talet byggdes några cyklar i Tyskland som kallades löphjulingar. 
  • En löphjuling hade en planka mellan två trähjul. Framhjulet gick inte att vrida, så man behövde stanna cykeln för att svänga. 
  • En löphjuling hade inga trampor  så man fick sparka sig fram. De var inte så bekväma glömdes snart bort. 
  • På 1860-talet kom ”benskakaren”, cyklar med trampor. 
  • Östbergare” kallades de första svenska serietillverkade benskakarna. Från 1870-talet tillverkades höghjulingar med ram av smidesjärn eller trä.
  • Ju större framhjul de hade, desto fortare gick de. 
  • Med en höghjuling kunde man komma upp i farter på 30 — 40 km/timmen. 
  • I England utvecklades säkerhetscykeln från 1870-talet med kedja och två lika stora hjul. 
  • Vid slutet av 1890-talet var cykeln i princip färdigkonstruerad med bromsar, växlar och luftfyllda gummidäck. 

Senast uppdaterad 1 oktober 2019.