Blixtlåset

”Glädjens äkta män, befrielsens timme tycks ha slagit för er. En svensk-amerikan, P.A. Aronsson har nämligen kommit på den ypperliga idén att uppfinna en snabbknäppare, hvarigenom damerna kunna kläda på sig själfva, d v s knäppa ihop sig i ryggen.”

Så lät det i den första svenska annonsen för blixtlås från 1912. Med blixtlåset slapp man otaliga knappar – det var bara att dra igen blixtlåset så satt kläderna på plats.

Blixtlåset öppnas och sluts genom att en löpare – fnutten man drar i – dras mellan två rader av häktor som hakar i eller ur varandra när löparen passerar. Blixtlås kan användas för kläder, skor, väskor eller annat som har mjuka kanter.

Blixtlåset känns på många sätt som en typisk innovation – man fattar direkt vad det går ut på. Konstruktionen är lika genial som enkel.

Men så enkelt var det inte att uppfinna det. Trots att blixtlåset går ut på att lösa något snabbt och effektivt tog det tid för innovationen både att hitta sin form och slå igenom bland allmänheten.

Den amerikanska symaskinskonstruktören Elias Howe tog patent på blixtlåset 1851. Men det var väldigt krångligt att använda, och varje litet ”lås” (häkta) syddes fast på tyget för sig. Fyrtio år senare försökte ingenjören Whitcomb Judson förbättra blixtlåset, men det var nästan lika krångligt. Judson kallade det ”Clasp Locker Or Unlocker” och det var avsett för skor. Häktorna var komplicerade och löparen – den del man drar i, som ser till att häktorna går ihop eller isär – satt inte fast. Man tog loss den när man stängt kedjan och när man skulle öppna den igen fick man hoppas på att man inte tappat bort den. De tidiga blixtlåsen gick ofta upp av sig själva, eller kärvade när man skulle dra igen eller upp dem, och kunde inte användas utan instruktion.

Svenskamerikanskt bidrag

Svenskamerikanen Peter Aronson lyckades bättre. Han började arbeta 1903 på Judsons firma, där han konstruerade ett blixtlås som passade korsetter och klänningar. Efter flera förbättringar sålde Aronson det i Paris som ”La Ferme-Tout Américain”, vilket försvenskades till ”fermitetslås” när det nådde Sverige. Fast även Aronsons blixtlås gick upp då och då. Först 1913 löste hans svärson Gideon Sundbäck problemet, och tog så småningom över företaget (och chefens dotter). Han lanserade blixtlåset Plako som efter många motgångar och förbättringar patenterades 1914 i en variant som ser ut som dagens dragkedjor. Dessutom konstruerade han en maskin för massproduktion av blixtlås. Häktorna som i Judsons och Aronsons fabriker hade sytts fast en och en stansades nu ut på löpande band och syddes fast automatiskt i tygbanden.

Första världskriget kom att bli blixtlåsets stora genombrott: soldaterna måste vara snabba, lättrörliga och varma — utan glipor mellan knapparna. Militären använde blixtlås i sovsäckar, flygvästar och overaller, och försäljningen på hemmafronten tog också fart.

Riri

Schweizaren Martin Winterhalter träffade 1923 på Gideon Sundbäck som var i Europa för att marknadsföra blixtlåset. Winterhalter intresserade sig för Sundbäcks uppfinning och köpte rätten att använda patentet i Europa. På tyska blev delarna i blixtlåset ”Rippen” och ”Rillen” (ungefär ”ribbor” och ”rännor”) som förkortades till Riri. 1925 tillverkade 1 000 anställda i Winterhalters fabrik i Wuppertal 10 kilometer blixtlås om dagen. Winterhalter sökte 25 patent på maskintillverkning av blixtlås. Genombrottet kom 1929 när Winterhalter tagit fram en teknik att pressgjuta metallen. Nu kunde Winterhalter licensiera patentet till hela världen och blev mycket förmögen. Martin Winterhalter dog 1961, vid den tiden producerade hans fabrik 4 500 km blixtlås årligen för export till 40 länder.

Läs mer om Gideon Sundbäck – blixtlåset här

Källa

Boken 100 innovationer; Antibiotika – läsk: förteckning över artikelförfattare och källor på sid 194–203.

Kontakta sidansvarig