Television

Idag är en teve mer regel än undantag i de flesta hushållen och hushållens teveapparater är idag också ofta en datorskärm. För barn är skillnaden mellan teve och dator idag obetydlig och diffus. Men så har det inte alltid varit. De första reguljära sändningarna i Sverige ägde rum 1956, men televisionens historia är äldre än så och tekniken har gjort enorma framsteg under åren.

Överföring av stillbilder

Idén att överföra bilder elektriskt är nästan lika gammal som den elektriska telegrafen. År 1865 konstruerade abbé Giovanni Caselli en så kallad pantelegraf för överföring av bilder.

Den första som fick patent på en teknik för överföring av bilder som elektrisk signal var den tyske studenten Paul Nipkow 1884. Han hittade ett sätt att ”strimla” bildinformationen kontinuerligt till en varierande ström. Han arrangerade ett antal hål längs en spiralformad linje på en skiva.

Systemet hade två sådana snurrande skivor som synkroniserades. Bakom skivan i sändardelen satte han en ljuskänslig cell, en selencell, som ändrade sitt elektriska motstånd när ljuset föll på den. När skivan snurrade fort, varierade strömmen genom cellen. Signalen från cellen överfördes och varierade ljusstyrkan hos en lampa i mottagardelen. När mottagarens hålskiva snurrade synkront med sändarens, kunde tittaren uppfatta rörliga bilder från sändaren. Upplösningen var låg och bilden flimrade. Principen blev ändå grunden för hur tevesystemen kom att utvecklas.

Det var först i och med upptäckten av radiovågorna som bildöverföringen tog ett stort steg framåt och nu är ett viktigt hjälpmedel för bland annat tidningarnas nyhetsrapportering.

Trots att man tidigt utvecklat olika tekniker, dröjde det innan man fick fram kommersiellt gångbar utrustning. År 1929 fick Stockholms telegrafstation sin första fototelegraf och möjlighet att överföra bilder via telegraf. Under andra världskriget utvecklades radioförbindelserna och snart kunde man med radiovågor skicka bilder över hela världen.

Televisionens grundare

De första systemen för färgteve patenterades före 1900, men de var svåra att tillverka fungerande teveapparater med. Amerikanen Vladimir Zworykin visade 1907 hur man kunde använda elektronstrålerör med en yta av fluorescerande material för att rita upp en bild. Amerikanen Philo Farnsworth lade fram principerna för vidikonröret, som kan omvandla ljus till en elektrisk signal 1921.

Skotten John L. Baird konstruerade 1926 ett mekaniskt system som överförde en rörlig bild av ett ansikte från ett rum till ett annat. Han kallade sin maskin för ”televisor”. Baird fortsatte att utveckla det nya mediet och överförde 1928 televisionsbilder över Atlanten från London till New York. Samma år provsände han dessutom televisionsbilder i färg.

Zworykin lyckades 1929 konstruera det första helelektroniska tv-mottagarröret. På 1930-talet utvecklade han sedan en teknik för elektronisk bildöverföring som visade sig överlägsen Bairds och som blev standard. De första reguljära televisionssändningarna ägde rum i London 1936.

Sändningens utbredning

I Sverige hade teve demonstrerats redan på 30-talet men inte förrän 1947 började den nybildade Nämnden för televisionsforskning att sända på försök. En hemmabyggd televisionssändare installerades på Tekniska Högskolan i Stockholm. Den första reguljära sändaren för televisionsprogram, Nackasändaren, togs i bruk 1956 för Stockholmsområdet. Samtidigt blev det tvång på att lösa licens för innehav av TV-mottagare. Sverige kom igång med reguljära TV-sändningar 20 år efter England, men intresset var stort och innehavet av TV-licenser ökade snabbt.

Världsmästerskapet i fotboll gick 1958 i Sverige och skapade en rusning efter tv-apparater. 1965 fanns det två miljoner licenser i landet och TV-nätet täckte drygt 95 % av landets yta. 1969 började TV2 att sända och ett år senare var det dags för reguljära färgtelevisions-sändningar.

Från USA skickade man 1962 upp satelliten Telstar som gav möjlighet att direktsända TV mellan USA och Europa. Satelliterna överför idag television till parabolantenner och kabelnät. Kanalutbudet har ökat och flera utländska kanaler finns i våra kabelnätsystem.

Dumburken blir dator

Kabelteve, satellitteve och stereosändningar hör 1980-talet till, HD-teve decenniet efter. I början av 2000-talet får plattskärmarna sitt genombrott. År 2007 upphörde de sista etapperna av det analoga marknätet som tidigare sänt våra TV-kanaler. Istället ersattes det med digitala sändningar med större kapacitet. Skillnaden kan jämföras med att analog TV är som enfiliga landsvägar, medan digital-tv istället är flerfiliga motorvägar.

I dag har teveapparaten fått nya former och den lilla dumburken som samlade släkt, vänner och grannar kring eurovisionssändningar har blivit hembio med surroundljud, HD-kvalitet och blu-rayspelare. Nu finns det teveapparater som erbjuder 3D-visning eller att ladda ner appar direkt från internet. Det är möjligt att ta del av information via internet när man önskar istället för att passa tevetablåernas fasta tider. Frågan om hur framtidens konsumtion av rörliga bilder kommer att se ut ligger öppen.

Ny teknik — samma gamla princip

CCD-tekniken revolutionerade videokameran. Ljusets fotoner fångas i kamerans CCD-chip. De blir till en ström av digitala mätvärden. Informationen behandlas digitalt vid redigering och komprimeras för att ta lite utrymme vid överföring. De moderna LED-teveapparaterna har lysdiodpunkter som tänds med samma intensitet som kameran registrerade och bygger upp bilden pixel för pixel.

Det blir färre som tittar på samma kanal när utbudet av media ökar. Hemmen har mer än en teveapparat och man kan se program i datorn när man vill. Utvecklingen fortsätter och i en nära framtid kan det bli dags att byta ut apparaterna igen. De måste klara den nya standarden DVB-T2 som är 30% effektivare i överföringen av dataströmmarna och ger högre upplösning.

Källa

Boken 100 innovationer; 51 – 100 Metallbearbetning – ångmaskinen, förteckning över artikelförfattare och källor på sid 191–204.

Kontakta sidansvarig