Stearinljuset

Nu för tiden använder vi stearinljus för att det har mysfaktor. Men när stearinljuset kom var det en viktig innovation. Då använde man ljus av talg eller vax, som sotade och rann.

Stearinljus uppfanns i Frankrike runt 1825. Liljeholmens Stearinfabriks AB startades 1839 av Lars Johan Hierta som även grundade Aftonbladet. I dag tillverkar fabriken 170 miljoner stearinljus om året. Tre fjärdedelar av ljusen säljs under december månad.

Stearin är en blandning av två fettsyror, palmitinsyra och stearinsyra. I mitten av ljuset finns en veke, och när man tänder den börjar lågan smälta stearinet. Det smälta stearinet stiger uppåt i veken. När det avdunstar bildas en gas som lätt antänder och får vekens låga att brinna vidare.

Levande ljus var en av det förindustriella samhällets få ljuskällor. Stearinljus uppfanns av den franska kemisten Michel Eugène Chevreul (1786-1889). Han forskade på fetter och fettsyror och isolerade stearinsyra, en av de vanligaste fettsyrorna som förekommer i både växt- och djurriket. Frankrike var det första landet där stearinljus började tillverkas, vilket skedde efter 1825. Stearinljus var länge en dyr lyxvara, med trots detta blev de en stor succé.

När fotogen och elektricitet började lysa upp våra hem tappade stearinljusen sin betydelse. Men under 1960-talet blev stearinljus populära igen — som stämningsskapare vid middagsbordet och i jultider.

Stearinljus i Sverige

I slutet av 1830-talet såg tidningsmannen Lars Johan Hierta (1801-1872) stearinljus i London. Han bestämde sig för att sprida den nya uppfinningen i Sverige och grundade Liljeholmens stearinljusfabrik 1839.

Förr i tiden var ljustillverkning ett kvinnoyrke. Kvinnor arbetade med ljusstöpning och andra moment som krävde fingerfärdighet, som enligt gammal tradition har förknippats med kvinnlighet. Under 1800-talet arbetsvandrade många dalkullor till Stockholm. I Romansviten ”Mina drömmars stad” beskriver författaren Per-Anders Fogelström hur det var att arbeta på Liljeholmen i början av 1900-talet:
”Överallt bolmade den feta röken ut. Ångorna stod täta kring karen med kokande talg och olja. I kvarnen hade Henning burit mjölsäckar. Här rullade han tunnorna med palmolja och faten med talg eller kärror med ved till de hungrande pannorna. Tyrs Olle arbetade som tidigare vid destilleringen medan de två flickorna var sysselsatta med glansning och paketering av ljusen. Nu höll fabriken närmare fyrtiotalet arbetare i sin tjänst och mer än hälften av dem hörde till säsongsarbetarna, dit Henning också räknades, så sörlänning han var… Och Hennings arbete som ”hjälpgosse” förde honom överallt. Han tittade genom dörren till det trånga rummet där vekfläterskorna satt vid sina maskiner och spindlarna snurrade tre trådar av trettiotvåans blekta bomullsgarn till en veke. Han var hos Olle på bottenvåningen och såg hur fettsyrorna pumpades in i pannorna och efter destilleringen sjönk ner i rökspiraler som var placerade i vatten. Och i stöpningen där stearinet hälldes i formar, en form för var ljus och tio formar i en ”bricka”. Eller ute på blekaltanen där ljusen skulle utsättas för sol och luft under några dagar. Men helst höll han nog till i salen där ljusen polerades i glansmaskinen och paketerades i blå papper som hölls ihop av gula etiketter.”

Mellan 1841 och 1970 låg Liljeholmens stearinljusfabrik vid Danvikstull i Stockholm, sedan flyttades verksamheten till Oskarshamn i Småland. Namnet Liljeholmens har dock följt med fabriken.

Källa

Boken 100 innovationer; 51 – 100 Metallbearbetning – ångmaskinen, förteckning över artikelförfattare och källor på sid 191–204.

Kontakta sidansvarig