Maria Christina Bruhn – Krutförvaring

Kvinnliga uppfinnare var inte så vanliga under 1700-talet. Maria Christina Bruhn var Sveriges första kvinnliga uppfinnare inom artilleriteknik. Hon kom på en bättre konstruktion för krutladdningar till kanoner, så kallade karduser.

I början av Gustav III:s regeringstid utlystes ett pris på 6 000 daler kopparmynt för den som kunde komma på förbättringar för så kallade fastage och karduser. Fastage var en sorts laggkärl för förvaring av krut och karduser var ett slags påsar i tyg eller papp, som används vid avfyrning av kanoner. Viktigt var att fastage och kardus försåg krutet med ett bra skydd både mot fukt och mot hetta. Karduser fick dessutom inte stoppa igen eller lämna glödande rester i kanonröret efter avfyrning.

Maria Christina Bruhn (1732–1808) drev en tapetverkstad och var van vid att arbeta med papp, tyg och fernissor, kunskaper som kommer väl till pass vid tillverkning även av karduser. Hennes syster hade gift sig med stadsingenjören Hieronymus von der Burg, som hade studerat för självaste Carl von Linné och kände många lärda personer i Stockholm. Genom honom kom Bruhn i kontakt med Nils Lindblom, professor i matematik vid artilleriet och professorn vid artillerikadettskolan, Pehr Lehnberg. De var dessutom medlemmar av Kungliga Vetenskapsakademien, som skulle bedöma bidragen i den tävling som kungen hade utlyst. Sannolikt var det genom dessa som Bruhn fick höra talas om tävlingen. Tillverkning av laggkärl lämnade hon åt andra, men karduser ansåg hon sig som tapetmakare ha en chans att kunna förbättra.

Provskjutningar och rackarspel

Den 2 mars 1774 framträdde Maria Christina Bruhn i Kungliga Vetenskapsakademien för att presentera sin uppfinning: fernissade vatten- och eldsäkra karduser. Vetenskapsakademien anordnade en provskjutning med hennes karduser. Provskjutningen gav ett hyggligt resultat men karduserna hade dessvärre lämnat kvar orenheter i kanonen och stoppat till kanonröret.

Hennes främste konkurrent var general vid artilleriet och hette Reinhold von Anrep. Provskjutningen med hans karduser blev en ännu mindre framgång. Det fanns alltså inget fullgott förslag och båda underkändes. Tävlingen kom nu av sig.

Samtidigt började Bruhn förbättra sitt förslag genom att förse ena ändan av kardusen med ett tunt tygstycke, ett så kallad qvinettyg. Sådana fernissade karduser levererade hon på egen bekostnad till kadettkårens övningar fram till 1780 utan några missöden.

Nu började andra ta åt sig äran för karduserna. En av dem som hade varit med vid provskjutningarna med Bruhns karduser var major Per Gustaf Wagenfelt. Han presenterade nu karduserna som sina och lyckades få en kunglig belöning om 500 riksdaler för dem. När detta blev känt protesterade en kapten Lindfeldt som visste att kardusen inte var Wagenfelts uppfinning och det hela kom även till Bruhns kännedom.

1783 skrev hon till Krigsexpeditionen och gjorde anspråk på både äran och prispengarna. Byråkratins kvarnar malde långsamt. Men hon gav sig inte. De flesta inblandade försökte två sina händer och inte fläcka någon viktig persons anseende samtidigt som Bruhn ihärdigt låg på och sanningen om karduserna inte kunde förtigas.

Det tog många skriverier och utlåtanden innan slutbeskedet kom tre år senare. I augusti 1786 förklarade Krigskollegiet att det var Maria Christina Bruhns karduser som var de bästa och billigaste och att hon vunnit tävlingen. Den 8 maj 1787 kvitterade hon ut belöningen. Hon avvecklade sedan tapetverkstaden och drog sig tillbaka. Maria Christina Bruhn dog 1808.

Prissumman

Ofta brukar det hävdas att Maria Christina Bruhn bara fick en bråkdel av den prissumma som hon egentligen skulle ha rätt till. Detta stämmer inte. Prissumman var år 1773, när den utlystes, 6 000 daler kopparmynt för utveckling av både fastage och kardus. Alltså 3 000 daler kopparmynt för utvecklingen av fastage och 3 000 daler kopparmynt för utvecklingen av kardus.

Vid myntreformen år 1777 blev riksdaler (specie) huvudvaluta och växlades mot 18 daler kopparmynt. En riksdaler var lika med 48 skilling. Den totala prissumman angavs efter myntreformen som 333 riksdaler och 16 skilling. Den 8 maj 1787 kvitterade Maria Christina Bruhn ut den halva av belöningen som gällde karduser, 166 riksdaler och 32 skilling specie.

Text och research: Peter Du Rietz

Källor

Erik Lönnroth: ”Mamsell Bruhn : en svensk uppfinnare i artilleriteknik” (1991) Ingår i: Polhem. – Göteborg : Svenska nationalkommittén för teknikhistoria (SNT), 1991 (9), s. 308-328.

Kontakta sidansvarig