År 1609 lyfte Galileo Galilei en kikare mot natthimlen och upptäckte bland annat Jupiters månar. Nu, 400 år senare, finns radioteleskopet ALMA på en högplatå i Chile. Det består av 66 teleskop som kan kopplas ihop.
Genom att studera avlägsna stjärnor och galaxer med teleskop och kikare har vi fått spännande kunskap om vårt universum och dess historia.
De första kikarna och teleskopen hade glaslinser som förstorade det man såg, en teknik som finns än idag. Nästa steg var speglar, som samlar ihop ljusstrålar från ett visst område i rymden. Radioteleskop mäter radiovågor och olika sorts ljus som vi inte kan se.
I flera årtusenden trodde människan att vår värld var universums centrum, där solen, månen och stjärnorna kretsade kring vår jord. I dag lever vi i ett oändligt universum med miljarder galaxer. Vår planet är bara en liten punkt i en galax som är 100 000 biljoner mil bred.
Astronomerna använder både jord- och rymdbaserade teleskop för att upptäcka universum. Moderna rymdteleskop detekterar strålningen som inte kan nå jorden genom atmosfären. Till exempel gammastrålning, röntgenstrålning, infrarött ljus och UV-ljus.
Radioteleskop
Radioteleskop detekterar elektromagnetisk strålning som olika himlakroppar sänder ut och ”ser” saker som är osynliga för mänskliga ögat och vanliga teleskop. 1992 lyckades astronomerna Aleksander Wolszczan och Dale Frail upptäcka två planeter i ett stjärnsystem 980 ljusår bort från vårt eget — tack vare ett radioteleskop. Sedan dess har vi hittat flera hundra planeter och sökandet fortsätter, främst efter planeter som liknar vår egen. Enligt vissa forskare kan det finnas upp till 6 miljarder planeter som är lika stora som Jupiter i vår galax.
Rymdteleskop
Ett teleskop vars uppdrag är att hitta nya planeter är rymdteleskopet Kepler, som sköts upp av NASA 2009. I december 2011 kunde forskare bekräfta att de med hjälp av Kepler upptäckt en planet 600 ljusår bort som liknar vår jord och kan hysa liv. Rymdteleskop styrs av signaler från jorden, med hjälp av kommunikationssatelliter. Datorer sköter teleskopets instrument och kameror och skickar data tillbaka till jorden.
NASA:s Hubble är ett av världens mest kända rymdbaserade teleskop. Det skickades upp 1990 och har bidragit till många astronomiska upptäckter. Bland annat har det tagit den allra första bilden på en planet utanför vårt solsystem (i ljus synligt för människan).
Första teleskopet
Teleskopets historia började på 1600-talet, då den holländske optikern Hans Lippershey uppfann världens första kikare. Galileo Galilei, professor i matematik vid universitetet i Padova, var inte astronom, men han blev nyfiken på kikaren och byggde en egen. Galileis kikare förstorade 33 gånger, ett makalöst resultat på den tiden. Den 7 januari 1610 såg han för första gången ut i världsaltet. Han upptäckte Jupiters månar, ringarna kring Saturnus och utforskade månens yta. Att studera solfläckar och titta direkt på solen är skadligt för ögonen, men det visste tyvärr inte Galilei. Han kom att förlora synen i slutet av sitt liv. En kopia av Galileis första kikare finns i Tekniska museets samlingar.
Ny syn på världsalltet
År 1610 gav Galilei ut Budbärare från stjärnorna, där han beskrev sina rymdupptäckter. Boken blev en sensation i hela Europa. Galilei reste även till Rom för att visa sin kikare för påven. Där träffade han flera vetenskapsmän, bland andra den grekiske poeten och forskaren Johann Demisiani. På en bankett som gavs till Galileis ära offentliggjordes Demisianis förslag på ett namn för det nya instrumentet, ”teleskop”, från grekiskans ”tele”, eller ”långt” och ”skopein”, vilket betyder ”att titta, se”.
Galileis Dialog om de två världssystemen kom ut 1632 och ledde till att författaren ställdes inför inkvisitionen. Han påstod i sin bok att hans rymdobservationer visade att jorden inte var centrum i universum. Galileo Galilei fick till slut göra avbön och sattes i husarrest. Först 1992 upphävde Katolska kyrkan domen och erkände att han hade rätt.
Källa
Boken 100 innovationer; 51 – 100 Metallbearbetning – ångmaskinen, förteckning över artikelförfattare och källor på sid 191–204.