Fotografi

1777 upptäckte en av 1700-talets mest framstående kemister Carl Wilhelm Scheele att när silversalter utsätts för ljus mörknar de och en svärtning bildas. Han upptäckte också att blått och violett ljus ger en mörkare svärtning än rött ljus. Vad han inte visste då var att detta skulle komma att bli betydande för utvecklingen av fotografiet.

Äldre polaroidkamera

Polaroidkamera ur museets samlingar.

Första fotografiet

1826 skapade Joseph Nicéphore Niépce vad som räknad som det första fotografiet, ”Utsikt från fönstret i Le Gras”. Hans bild var en s.k. solbild eller heliografi som tekniken kallas. Som fotokänsliga material använde han en tennplåt belagd med asfalt som lösts upp i lavendelolja och blandats med fernissa. Plåten exponerades sedan i solljus i flera timmar. När asfalten utsattes för solljus härdades den av solens infraröda strålar. Sedan härdades bilden i petroleum. Den framkallades och de partier som inte härdats sköljdes bort och ett negativt fotografi uppstod. Om man betraktade bilden i en viss vinkel kunde man se en positiv bild.

1839 uppfann fransmannen Louis Jacques Mandé Daguerre en metod som kom att bli föregångaren till dagens fotografi, daguerreotypin. Genom att göra en försilvrad kopparplåt känslig med jod och exponera den i en kamera obscura kunde han skapa en negativ bild som framträdde som positiv då den betraktades ur en viss synvinkel. Bilden framkallades i kvicksilverånga. Metoden brukades fram till 1860-talet.

Vid samma tid som Daguerre experimenterade engelsmannen Henry Fox Talbot med en annan metod för att fixera en bild från en camera obscura. Han skapade ett pappersnegativ på fotografisk väg genom att placerat ett klorsilver och silvernitrat överdraget papper i en Camera obskura. Bilden exponerades sedan i 5 timmar och framkallades sedan i gallusyra och fixerades. Den pappersbas han använde kallas för saltpapper. Metoden brukades fram till 1855.

Fotografi på glas

1851 uppfinner en man vid namn Fredric Scott Archer det första glasnegativet även kallat våtplåtsmetoden. En glasplåt bestyrktes med kollodium och doppades sedan i en klorsilverlösningen. Plåten måste sedan exponeras och framkallas innan den klibbiga emulsionen torkat vilket krävde att fotografen hade närhet till sitt mörkerrum. De flesta bilder som togs med metoden var ateljéporträtt eftersom fotografen då hade nära till sitt mörkerrum. Om det skulle fotograferas utomhus var fotografen tvungen att ta med sig ett portabelt mörkerrum ut på fältet. Det fanns inga standardmått på glasplåtarna och de flesta plåtarna lackades i efterhand för att hålla. Metoden brukades fram till 1890-talet.

1852 uppfann Archer ambrotypen tillsammans med sin kompanjon J. A. Cutting. En glasplåt med kollodium och silver, preparerad så att den negativa, spegelvända bilden framträdde som positiv då den monteras mot en mörk bakgrund.

Plåten exponerades precis som våtplåten när den fortfarande var våt eftersom den tappade känslighet om den torkade. Efter att bilden framkallats och fixerats ramades den in glas. Ambrotypen förväxlas ofta med daguerreotypen då inramningarna är av liknande typ. Till skillnad från daguerreotypen kan ambrotypen ses i alla vinklar. Metoden brukades fram till 1890-talet.

1852 kom ferrotypen, en negativ bild som framträder som positiv på en polerad järnplåt belagd med kollodium och silver som ljuskänsligt ämne. Efter fixering lackades plåten för att den skulle få lång hållbarhet. Bilden var direktpositiv och billigare än ambrotypen och daguerreotypen. Metoden brukades fram till 1930-talet.

Året efter, 1853 experimenterade man med en annan metod som kom att kallas pannotypie. En vaxduk beströks med kollodium och silver och efter exponering uppstod en positiv spegelvänd bild. Metoden användes till 1865.

1871 uppfinner en man vid namn L. R. Maddox första torrplåten. En glasplåt belagd med silverklorid i gelatin som bindemedel. Denna uppfinning gjorde arbetet lättare för fotografen som nu slapp ta med sig mörkrumstält och kemikalieförråd när det skulle fotograferas utomhus. Plåtarna kunde köpas färdiga och framkallas när fotografen kom hem.

Fotografi på papper

Engelsmannen William Henry Fox Talbot var först med att framställa fotografier på papper. Hans bilder kallades för kalotyper eller talbotyper. Under 1840-talet gav Talbot ut två böcker illustrerade med fotografiska bilder, ”Pencil of Nature” och ”Sun Pictures of Scotland”. Det var första gången som fotografier användes som illustrationer. Talbot var även först med att förstora bilder med hjälp av sin metod. Senare började fotografer använda Talbots upptäckt för att skapa bilder enligt så kallade ädelförfaranden.

De flesta ädelförfaranden kännetecknas av låg ljuskänslighet och kräver bättre kontrast än vanliga bilder. Fotografen behöver väldigt få redskap och när negativen är framkallade behöver man inte heller arbeta i ett mörkt rum. Det enda som gäller är att inte utsätta bilden för direkt solljus.

Negativa bilder på plastbas

1889 uppfanns cellulosanitratnegativet. Negativ på plastbas med gelatin-silver emulsion. Denna typ av fotografier var vanliga fram till 1970 talet och återfinns i stora mängder i våra museisamlingar. Materialet är dessvärre värmekänsligt och kan självantända om det utsätts för stark värme. Framför allt om det ligger i tätt ihop, som på en filmrulle. Det var en nitratexpolssion som orsakade en stor brand på Svenskt Filmarkiv 1941, som förstörde stora delar av den tidiga svenska filmskatten.

1920 uppfanns sedan ”Safetyfilmen” negativ, gelatin- silver på acetatbas och 1958 kom sedan estarnegativen, gelatin-silver vilket är den typ av negativ vi använt oss av fram tills den digitala tekniken tog över.

Färgfotografi

1861 uppfann engelska fysikern JC Maxwell första färgbilden. En positiv färgbild bestående av tre svart/vita negativ exponerade genom tre olika färgfilter, R, G och B-filter. När de tre bilderna sedan sammanfördes bildades en färgbild.

1930 blev svensken John Hertzberg känd för att han lyckades framkalla negativ från Andrées polarexpedition 1897. De hade då legat nedfrysta på Nordpolen i 33 år.

Nobelpristagare

1908 fick fransmannen Gabriel Lippman nobelpris i fysik för sin metod att återge färger fotografiskt med interferens. Genom att manipulera ljusets vågor till att samverka med varandra kunde han återskapa färger utan att behöva tillsätta något pigment. Interferens kan beskrivas som en optisk färgeffekt som kan uppstå när vågor av ljus träffar exempelvis glas och ett regnbågsliknande fenomen blir synligt. Metoden kom att betyda mycket för färgfotografin men användes väldigt lite då processen var komplicerad och exponeringstiderna mycket långa.

Autokromen

1907 lanserade bröderna Auguste och Louis Lumière, två framgångsrika franska företagare i fotobranschen, den första kommersiellt framställda glasplåten för färgfotografi, autokromen. Uppfinningen gjorde det möjligt för amatören att fotografera i färg. Autokromen är uppbyggd med ett tunt limskikt som preparerats med ett oregelbundet färgraster, som består av lika delar röda, gröna och blåvioletta infärgade runda potatisstärkelsekorn. Autokrommetoden var ledande inom färgfotografi fram till 1930-talet.

Tredimensionella bilder

Genom stereoskopi kan vi ta bilder som uppfattas som tredimensionella. En kamera för stereoskopbilder tar två fotografier samtidigt, med en förskjutning som motsvarar avståndet mellan våra ögon, ungefär sex centimeter. När vi betraktar de båda bilderna samtidigt med ett öga på var bild upplever vi ett djup i bilden som om vi betraktat motivet ur kamerans vinkel i fotograferings-ögonblicket. Redan i slutet av 1800-talet användes tekniken.

Kontakta sidansvarig

Emilie Sabel

Intendent

+46 8 450 56 86

Mejla

Senast uppdaterad 16 december 2016.