Tåg och järnvägar

Sveriges första järnvägar var hästbanor som användes för godstransporter inom gruvnäringen. 1854 bestämde riksdagen att börja bygga järnvägen mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Tack vare järnvägen infördes en standardtid i Sverige.

Äldre tågklok

Järnvägen kom till Sverige relativt sent. De flesta länder i Europa hade ett välutbyggt järnvägsnät redan 1850, medan Sverige inte hade några tågbanor vid den tidpunkten. De flesta transporter sköttes av hästdrivna vagnar och båtar. Det fanns ett motstånd mot järnvägar eftersom många ansåg att de inte skulle göra någon nytta i ett fattigt land som Sverige.

Under 1840- och 1850-talen började man dock anlägga hästbanor för att lättare kunna köra varor till exempelvis Göta Kanal. Många hästbanor användes även inom gruvnäringen. Dessa banor var Sveriges första järnvägar.

Norbergs Gruvbolag anlitade entreprenören Fredrik Sundler och byggde en sådan bana 1852. I samband med detta konstruerades Sveriges första ånglok. Det hette ”Förstlingen” och tillverkades av Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna. Järnvägen vid gruvan byggdes dock inte på rätt sätt, vilket innebar stora problem och att gruvbolaget gick i konkurs. Förstlingen flyttades till en nybyggd järnväg mellan Nora och Ervalla där det användes för godstransporter i femton år. Ytterligare nio av de första ångloken som konstruerades i Sverige byggdes av Munktells.

Västra och Södra stambanan

1854 bestämde Sveriges Riksdag att bygga järnvägsförbindelser mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Det var Adolf Eugene von Rosen (1797–1886) som i många år hade försökt övertyga makthavarna och finansiärer att satsa på järnvägen i Sverige. Men von Rosen hade otur. De som skulle finansiera hans järnvägsplaner drog sig ur eller visade sig vara opålitliga. I slutändan var det Nils Ericson (1802–1870), bror till den berömde uppfinnaren John Ericsson, som fick i uppdrag att leda arbetet. År 1855 sattes arbetet igång. Det mesta, det vill säga räls, vagnar och lok, köptes in från England, eftersom det inte fanns någon inhemsk svensk tillverkare med tillräcklig erfarenhet. England, däremot, var järnvägarnas hemland.

Under arbetet med järnvägen såg Nils Ericson till att järnvägen mellan Stockholm och Göteborg (Västra stambanan) skulle passera orter som saknade hamnar eller tillgång till vattenleder. Ett annat viktigt förslag var att Södra (Malmö–Stockholm) och Västra stambanan skulle förenas vid Klara sjö i Stockholm. 1856 kunde man börja åka tåg mellan Malmö och Lund samt mellan Göteborg och Jonsered. Intresset var väldigt stort. Nästan 4000 personer hade åkt tåget från Göteborg till Jonsered en månad efter järnvägens invigning.

1862 invigdes Västra stambanan. Några månader senare valde Nils Ericson att avgå och istället började Kungliga Styrelsen över statens järnvägstrafik leda arbetet. Det byggdes även privata järnvägar som stöddes av lån från staten. Ett exempel är järnvägen mellan Gävle och Falun som var färdig 1859. Under en period fanns det fler privata än statliga järnvägar i Sverige. Man tyckte dock att staten skulle äga huvudförbindelserna. Privata järnvägar lockade till sig ganska många äventyrare och oseriösa affärsmän, vilket gjorde att många järnvägsbolag gick i konkurs. Detta ledde till det första förstatligandet i Sveriges järnvägshistoria som skedde 1879. Då köpte svenska staten banan Hallsberg–Motala–Mjölby.

1939 började svenska staten köpa upp viktiga järnvägsförbindelser. Under tio års tid förstatligades cirka 700 mil järnväg och vid 1950-talets början var det endast 150 mil järnväg som ägdes av privata bolag.

Tack vare järnvägen får vi en standardtid

Järnvägen sågs som ett under. Det brukade ta 8 resdagar om man ville ta sig från Stockholm till Malmö i en hästvagn. När järnvägen mellan Stockholm och Malmö invigdes 1864 blev restiden bara 19 timmar! 1866 omfattade de svenska järnvägarna 130 mil. 1916 var järnvägsnätets omfattning 1 500 mil. Den här utvecklingen förändrade många människors liv och innebar nya möjligheter.

En av de stora förändringarna som järnvägen ledde till var standardtiden. Innan järnvägen kom hade varje svensk stad sin egen lokala tid. Detta skapade stora problem för resenärerna för att tågtidtabeller var svåra att förstå. 1879 införde Sverige nationell standardtid och 1883 delades hela världen in i 24 tidzoner med utgångspunkten i Greenwich nära London.

Järnvägen förändrade till slut hela samhället. Standardsystem blev nödvändiga och detta påverkade i sin tur människornas sätt att tänka och agera.

Botniabanan

Botniabanan är Sveriges största järnvägsprojekt sedan 1937. Den tog elva år att bygga och kostade 15 miljarder kronor. Den invigdes i augusti 2010. Banan är 19 mil lång och binder samman Kramfors och Umeå. Under arbetets gång byggde man dessutom några av landets längsta broar och tunnlar. Sammanlagt handlar det om 25 kilometer tunnlar och 140 broar. Den nya banan är också Sveriges modernaste järnväg som klarar av höga tåghastigheter, upp till 250 kilometer i timmen! Botniabanan anses vara en bra investering, eftersom många  väljer att resa med tåg av miljöskäl.

Text och research: Alexandra Selivanova

Källor:

Björn Kullander. Sveriges järnvägshistoria. 1994.

C Bengt Ohlin. Sveriges tåghistoria började i Eskilstuna. Eskilstuna 1997.

Senast uppdaterad 15 december 2016.