Svensk kolbrytning på Svalbard

I början på 1900-talet var ögruppen Svalbard, som ligger halvvägs mellan Nordkap och Nordpolen, ett ingenmansland och flera olika länder ansåg sig ha rätt till den arktiska ögruppen. Även svenskar ockuperade landområden på Svalbard.

Sveagruvan på Svalbard

När första världskriget bröt ut 1914 blev läget efter stenkol akut. Den svåra situationen gjorde att det nu fanns starka intressen för att göra de stora investeringar som krävdes för att få igång en svensk gruvverksamhet på Spetsbergen vid Svalbard. 1916 års kampanj för att värva investerare till gruvprojektet lyckades också mer än väl. På bara några få dagar var det utsatta aktiekapitalet fulltecknat.

År 1917 åkte de första arbetarna för att börja bryta kol vid den så kallade Sveagruvan. Under de följande åtta åren bodde sammanlagt ungefär 2 000 svenskar i det lilla samhället kring gruvan.
Projektet fick dock ett snöpligt slut. 1925 utbröt nämligen en svår brand i gruvan, man lyckades inte släcka och tvingades till sist att lägga ned verksamheten. 1934 såldes Sveagruvan till norska gruvbolaget ”Store Norske”. Sveagruvan är idag den viktigaste kolfyndigheten på Svalbard.

Att anlägga en gruva på Svalbard var ett avancerat tekniskt projekt. Klimatet och de enorma avstånden från civilisationen bjöd ständigt på nya svårigheter. Ett stort problem var att varken teknik eller material var anpassade till de arktiska förhållandena. Till exempel så var transporten från gruvan till lastfartygen ett problem. Inledningsvis transporterades kolet på räls med vagnar, men redan efter någon månad började rälsen att täckas över av snö. Istället fick man under 1918 göra en ny stor investering i linbanor.

År 1925 blev hela ögruppen en del av Norge.

Kontakta sidansvarig

Magdalena Tafvelin Heldner

Intendent

+46 8 450 56 46

Mejla

Senast uppdaterad 23 december 2016.