Under första världskriget ökade efterfrågan på elkraft i Sverige starkt, och svenska staten beslöt att bygga ut Lilla Edet i Göta älv. Byggnadsarbetena sattes igång 1918 och kraftverket var närmast tänkt att försörja västra stambanan med elkraft vid en planerad elektrifiering av järnvägsdriften.
Bygget kom att dra ut på tiden av olika skäl. När kriget var slut sjönk efterfrågan på elkraft, och efter ett riksdagsbeslut dämpades takten på byggnadsarbetena vid Lilla Edet. Det skulle dröja åtta år innan kraftverket stod klart.
Kraftbygget vid Lilla Edet är intressant ur tekniskt perspektiv, inte minst på grund av de särskilda betingelser som rådde: den mycket rikliga vattentillgången, från 300 till närmare 1000 kubikmeter per sekund, i kombination med en mycket låg fallhöjd, endast omkring 7 meter. Turbinvalet till Lilla Edet var därmed inte helt självklart men föll till sist på en kaplanturbin – konstruerad efter liknande princip som de vanligt förekommande francisturbinerna, frånsett löphjulsskovlarna.
Kaplanturbinen kan tyckas vara ett djärvt val med tanke på deras storlek och att man inte hade någon större erfarenhet av dessa turbintyper. Faktum är att ingen kaplanturbin tidigare hade uppförts i jämförbar storlek, varför omfattande modellförsök skulle genomföras innan den slutgiltiga konstruktionen fastställdes.
|
 |
Ett annat, mer indirekt skäl till att man valde kaplanturbinen var den stora arbetslösheten som rådde i Sverige. År 1922 valde staten att skjuta till 3,5 miljoner kr i arbetslöshetsmedel för att slutföra arbetet vid Lilla Edet, under förutsättning att så stor del av den maskinella utrustningen som möjligt tillverkades vid svenska verkstäder. Karlstads Mekaniska Werkstad, som erhållit tillverkningsrätten till kaplanturbiner i Sverige, fick i uppdrag att konstruera turbinen.
År 1926 skedde den av många emotsedda turbinprovningen. Resultatet överträffade vida förväntningarna. Kaplanturbinens högsta verkningsgrad mättes till över 92 % – tidigare hade vattenturbiner knappast nått högre verkningsgrad än 85-90 %. Turbinen visade sig dessutom vara så stark att provningsutrustningen inte förmådde mäta dess toppeffekt som översteg 15000 hk (11000 kW). Med kaplanturbinen hade man med andra ord fått exakt den turbin som behövdes för att exploatera flödesrika vattendrag med låg fallhöjd.
Litteratur
Brunnström, Lasse & Spade, Bengt, Elektriska vattenkraftverk: kulturhistoriskt värdefulla anläggningar 1891-1950. Stockholm1995
Kungliga Vattenfallsstyrelsen, Lilla Edets kraftverk och provning av dess turbiner. Tekniska meddelanden från Kungliga Vattenfallsstyrelsen ser. B n:r 13. Stockholm 1927
|
