När kraftverksbygget vid Harsprånget återupptogs 1945 inkvarterades arbetsstyrkan till en början bland annat i de byggnader som fanns kvar från det första bygget drygt tjugo år tidigare.
Den nya Harsprångsstaden började byggas 1946 och rymde under sin högkonjunktur (1949-50) runt 2100 personer. Det var ett modernt folkhemssamhälle som växte upp. Det fanns sjukstuga, Folkets hus, affärer, post- och telefonhus, två skolor och restaurang. Biblioteket och dansbanan nyttjades flitigt. Det fanns sångkör och scoutverksamhet. Ett ovanligt inslag var socialkuratorn, som var anställd för att försöka skapa trivsel bland anläggarna.
Det ”provisoriska samhället” bestod av ca 150 monteringsfärdiga träbyggnader som skulle rivas när kraftverket var färdigt. Bostäderna utgjordes av ungkarlsbostäder (liknande arbetarbaracker), där det bodde 4-6 personer i varje rum, familjebostäder (radhus) och egnahem. Det ”permanenta samhället”
|
 |
bestod av ett 15-tal hus, där chefer och tjänstemän bodde under byggnadstiden. Där skulle sedan det färdiga verkets driftspersonal bo.
Under 1950-talet monterades större delen av Harsprångsstaden ned. Egnahem och baracker flyttades bland annat till kraftverksbyggen vid Umeälven. I början av 1980-talet monterades de sista husen ned. Den enda byggnad som återstår från 1918-1922 är ingenjörsmässen, den tidigare ingenjörsvillan.
Kraftverket finns kvar än idag men fjärrstyrs ifrån Porjus.
Litteratur
Forsgren, Nils, Harsprånget: storverket som aldrig höll på att bli av. Porjus 1995
Granström, Willard (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen. Vällingby 1994
Vi i Vattenfall, 1952:2/3
|
