Det förelåg brist på viktiga importvaror i Sverige efter första världskriget, bland annat på konstgödsel som var av stort intresse för jordbrukslandet Sverige. Med ett kraftbygge i Harsprånget skulle en stor industri etableras och förse det svenska jordbruket med konstgödsel för att avhjälpa den rådande livsmedelsbristen.
Wallenbergföretaget Elektrosalpeter hade etablerats 1916 i Trollhättan för att tillverka salpetersyra åt försvaret. Företaget hade nära förbindelser med Norsk Hydro, och hade därifrån förvärvat tillverkningsrätten för att framställa ”Norgesalpeter”, kvävegödsel. Elektrosalpeter fick option på att köpa mer än hälften av den planerade kraftproduktionen i Harsprånget till ett förmånligt pris.
Är 1918 inleddes sprängningar för en underjordisk maskinsal och tunnel i Harsprånget. Ett par år senare började samhället med bostäder, biograf och affärer att byggas upp. I det så kallade handelskvarteret fanns affärer, kaféer, en biograf och en hantverkslokal. Vatten- och avloppsledningar drogs. Mitt i obygden växte nu ett genomelektrifierat samhälle upp. Uppvärmningen skedde med el, överskottskraft från vattenkraftverket i Porjus, istället för vedvärme. Vissa lägenheter hade till och med elspisar, något som var mycket ovanligt på den tiden – i synnerhet i Norrland. I centralmarketenteriet, som kunde ta emot 300 personer, drevs många apparater såsom köttkvarn, potatisskalare och värmeskåp med elektricitet.
Enligt Vattenfalls förslag 1918 skulle utbyggnaden av Harsprånget ha lett fram till en kraftstation som i första stadiet haft en installerad effekt på 105 MW fördelad på sex aggregat. Det skulle bli en underjordsstation med betydande bergarbeten och mycket lång avloppstunnel. En 5,5 km lång tunnel skulle sprängas ut i den första utbyggnadsetappen, och en lika lång tunnel i den andra etappen. Dammen skulle byggas i betong. Kostnaderna var beräknade till 69,5 miljoner kronor enligt 1918 års prisnivå.
|
 |
Det var en enig riksdag som hade fattat beslutet om att bygga Harsprånget, men redan 1919 började man inse hur dyrt det skulle bli. Sverige var i ett svårt ekonomiskt läge, och staten halverade anslagen till Vattenfall.
De kommande tre åren blev det deflation i Sverige. Priser och löner sjönk, investeringsviljan likaså. Elektrosalpeter tackade till sist nej till att utnyttja sin option på kraft från Harsprånget; de andra företagen som varit aktuella för etablering runt Harsprånget drog sig också ur. Arbetet i Harsprånget fortsatte, men i minskad omfattning. Är 1922 beslutade riksdagen att lägga ner kraftverksbygget helt. Alla byggnadsarbeten avbröts, fönster spikades igen, ingen tilläts bo kvar i samhället som växt upp vid kraftbygget.
De närmaste tjugotal åren kom åtskilliga förslag om att återuppta arbetet i Harsprånget. Arbetslösheten och energibristen angavs som argument, men Vattenfall ansåg det inte vara ekonomiskt försvarbart och att kraften från Porjus räckte. Kraven gällde även att utveckla industrin i Norrbotten, ett län där stora delar ännu inte var elektrifierade. Vattenfall ville fortfarande avvakta, inte minst som bolaget i samarbete med Asea undersökte överföring av trefasig växelström eller likström utan stora kraftförluster.
Till slut, i maj 1945, beslutade riksdagen att tilldela Vattenfall ett första anslag för att börja bygga Harsprånget. 23 år efter att arbetet hade avbrutits skulle Harsprånget återigen få liv, och den här gången skulle även kraftproduktionen bli verklighet. Effekten skulle bli 260 MW, något som beräknades ta åtta år och kosta 79,5 miljoner kr.
Litteratur
Forsgren, Nils, Harsprånget: storverket som aldrig höll på att bli av. Porjus 1995
Vi i Vattenfall, 1952:2/3
|
