I slutet av 1800-talet
började vattenkraftverk för elproduktion byggas i
Sverige. De första kraftstationerna anlades på 1880-talet
för att förse städer och industrier med belysning.
På 1890-talet började industriföretag bygga
kraftverk för att inrätta sina fabriksanläggningar
med eldrift, framför allt järnverk i Bergslagen,
massafabriker och pappersbruk. Vid samma tid bildades de första
kommersiella kraftbolagen. I början av 1900-talet startade
det statliga kraftverksbyggandet.
I Tekniska museets samlingar finns en omfattande mängd material rörande svenska vattenkraftverk, bestående av ritningar och andra arkivhandlingar, bilder, föremål och litteratur. I den här utställningen presenteras ett urval av dessa kraftverk.
Urvalet baseras på tre grupper:
- statliga kraftverk
- kommunala kraftverk
- privata kraftverk
Två större statliga kraftverk presenteras här, Lilla
Edet och Harsprånget. Med kommunala kraftverk avses
här
i första
hand kraftverk
till elektricitetsverk
i städerna, exempelvis Arboga
kraftstation. De privata kraftverken är av olika karaktär – mindre
kraftverk anlagda
i direkt anslutning
till en industri
som till exempel Stämmemads
kraftstation, eller större kraftverk som Krångede
kraftverk som kom att bli den första sträckningen
i ett blivande
stamlinjenät över hela landet. Förteckningar
med registrerat
material finns
under Om
projektet/Resultat.
De tidigaste
handlingarna
i Tekniska museet
rörande vattenkraftens utbyggnad är
från 1880-talet. Kraftstationerna vid Bofors och Gådeå,
som båda byggdes 1885, var landets första egentliga
vattenkraftstation
respektive landets
första kraftstation för ett kommunalt elverk.
I och med att trefas växelström introducerades gick det att utnyttja vattenkraft långt ifrån industrierna eftersom uppfinningen möjliggjorde kraftöverföring på längre avstånd. Den första kraftöverföringen med trefas växelström skedde mellan Hellsjöns kraftstation och gruvorna i Grängesberg 1893.
I början av 1900-talet började staten att bygga kraftverk.
Kungliga Vattenfallsstyrelsen, sedermera Vattenfall,
bildades 1909 ur Trollhätte- kanal- och vattenverk i samband
med bygget av Olideverket i Trollhättan. Därefter
följde
kraftverken i Älvkarleby
och Porjus. De byggdes bland annat för att elektrifiera
järnvägarna. De statliga verken var ofta stora byggen
som kunde föregås av betydande utredningar. Anläggningen
i Harsprånget,
till exempel, påbörjades redan 1918 men stod inte
klar förrän 1952 efter långdragna diskussioner
och många turer i riksdagen. |
 |
Det finns utmärkta skildringar av den svenska vattenkraftens historia i ett antal böcker av ingenjör Bengt Spade och docent Lasse Brunnström. Bengt Spade har en bakgrund inom vattenkraftindustrin medan Lasse Brunnström är konstvetare. Tillsammans har de kartlagt och beskrivit många av landets vattenkraftverk på uppdrag av kraftindustrin och Riksantikvarieämbetet, vilket har varit till stor nytta i den här utställningen.
Lasse Brunnström har i flera böcker diskuterat begreppet kraftstation. När belysningsström och elektrisk motorkraft introducerades i Sverige handlade det till en början knappast om kraftstationer i egentlig mening, utan det talades ofta om till exempel turbinhus, maskinhus för elektrisk belysning eller vattenverksbyggnader. Nästan alla dessa begrepp kom under 1890-talet att ersättas av det mer heltäckande ”elektrisk kraftstation”. Begreppet kraftstation stod för en mer komplett anläggning i en separat byggnad inrymmande både drivverk, generatorer och kraftöverföring.
Det vidare begreppet vattenkraftverk är däremot en produkt av 1900-talet och omfattar även dammar, vattenvägar, överföringsanordningar, verkstäder och personalbostäder.
Kraftstation och kraftverk används ofta synonymt. Här har vi försökt följa den ursprungliga beteckning som använts i arkivhandlingar och annat material i samlingarna.
Vi har även försökt följa de ursprungliga angivelserna av effekt. Ibland används den äldre enheten hästkrafter, hk (på äldre ritningar ofta betecknat hkr). Ju längre fram i tiden man kommer, desto oftare anges istället watt, W. 1 hk motsvarar cirka 735,5 W.
Beskrivningarna av vattenkraftverken är av olika karaktär och omfattning och syftar till att ge en bred bild av de olika typerna som finns. I några fall har vi ytterst begränsad information om ett specifikt vattenkraftverk, men museet välkomnar alla eventuella kompletterande upplysningar. Ta i så fall gärna kontakt med Helene Sjunnesson.
Litteratur och länkar i urval
Brunnström, Lasse, Estetik & ingenjörskonst: den svenska vattenkraftens historia. Stockholm 2001
Spade, Bengt, Kraftöverföringen Hellsjön – Grängesberg: en 100-årig milstolpe i kraftteknikens historia. Ludvika 1993
Spade, Bengt, De svenska vattenkraftverken: teknik under hundra år. Stockholm 1999
|
