När de svenska vattenkraftverken började byggas i slutet av 1800-talet var det många gånger bruksbyggmästarna som kom att bli den första generationen vattenbyggnadsprojektörer. Efter hand växte en ny yrkesgrupp fram, bestående av teoretiskt skolade ingenjörer som vanligen arbetade på konsultbasis. Ofta hade de gjort längre studieresor utomlands.
Några av de vattenbyggnadsprojektörer som ofta anlitades för exempelvis elektriska kraftstationer och turbinkonstruktioner var de två kompanjonerna Leonard Qvist (1837-1906) och Samuel Gjers (1840-1900) i Arboga. Andra ofta återkommande namn är Carl Erik Janson (1845-1917) i Lindesberg och Carl Johan Nilsson (1828-1920) på Högåsen vid Blombacka bruk i Värmland. Ibland ombads flera av dem att lämna förslag till ett och samma projekt, som till exempel för Näs kraftstation i Dalarna.
I början av 1900-talet uppstod behovet av en
|
 |
ny typ av vattenbyggnadsprojektörer. Istället för ingenjörsbyråer med bred inriktning och egna konstruktioner behövdes nu specialiserade konsulter med ett mer vetenskapligt förhållningssätt. Ett exempel är Johan Gustaf Richert (1857-1934) som grundade Vattenbyggnadsbyrån, VBB.
På Tekniska museet finns en stor mängd arkivhandlingar om dessa vattenbyggnadsprojektörer bevarade, dels i museets ritningssamling och dels i enskilda samlingar som till exempel den omfattande Qvist & Gjers ritningssamling. Här presenteras några exempel.
Litteratur i urval
Brunnström, Lasse, ”Det sena 1800-talets kraftverksbyggande”. I: Spade, Bengt, Brunnström, Lasse & Grundmark, Bengt, Kraftöverföringen Hellsjön – Grängesberg: En 100-årig milstolpe i kraftteknikens historia. Ludvika 1993
|
