Lyssna på utländsk radio

När rundradion kom till Sverige på 1920-talet upplevdes den som ett mirakel. Det var märkligt att höra röster och musik från avlägsna platser. Radiomottagarna med sina glödande lampor, glimmande kristaller och lådor i ädelträ utstrålade en förförisk skönhet.

I Tekniska museets föremålssamling finns runt 1000 mottagare för rundradio. Samlingen innehåller exempel på allt från tidiga kristallmottagare till nutida FM-mottagare. De flesta är tillverkade av välkända företag och har donerats till museet av privatpersoner.

Tekniken

Radioteknik

Radioteknik för ljudradio utvecklades i början av 1900-talet. Tekniken gjorde det möjligt att sända ljud med radiovågor från en sändare till flera mottagare. På julafton 1906 gjordes den första provsändningen av ett rundradioprogram i USA.

Rundradio

Rundradio är trådlös överföring av ljud från en sändare till flera mottagare. Från radiosändaren sprids elektromagnetiska radiovågor genom luften i alla riktningar, precis som en vågrörelse på vatten. Vågorna rör sig med ljusets hastighet, cirka 300 000 kilometer i sekunden, och på en bråkdel av en sekund sprids en radiovåg över jorden.

Under första världskriget utvecklades tekniken och från USA spred sig radions popularitet på 1920-talet, först till Storbritannien och sedan till övriga Europa. I Sverige gjorde Svenska radioaktiebolaget försökssändningar med rundradio på sommaren 1921. Den svenska termen rundradio skapades som en motsvarighet till engelskans broadcasting.

Radiosändning

I slutet av 1920-talet och under första hälften av 1930-talet började man bygga starkare sändare. Ju starkare en sändare var, desto bättre hördes ljudet på längre avstånd. Sändningar av rundradio delades upp på de tre frekvensbanden långvåg, mellanvåg och kortvåg.

Radiosändningarna regleras

Fördelningen av frekvensbanden i Europa regleras sedan 1920-talet vid internationella konferenser. Då tilldelas varje land ett antal frekvensband för sina sändare i förhållande till dess yta och folkmängd.

Sedan 1905 måste man ha tillstånd från Kungl. Maj:t både för att sända och lyssna på radio. Det var olagligt att inneha radiomateriel utan detta tillstånd. Vem som helst kunde ansöka om sändningstillstånd för rundradio på den tiden. Men 1924 beslutades det att rundradiosändarna skulle vara statliga. Telegrafverket fick i uppgift att sköta sändningarna medan Radiotjänst stod för programinnehållet. Liksom idag finansierades verksamheten med intäkter från licenser. Sverige var ett föregångsland vad gäller denna modell. Andra länder valde alternativa former av finansiering: i USA var, och är, radion reklamfinansierad och i Frankrike beskattades radiorören.

Radiomottagning

Rör, kristall och super

De första radiomottagarna var av två olika typer: rörmottagare och kristallmottagare. I en rörmottagare tas radiovågorna emot med hjälp av minst ett radiorör, eller elektronrör. Radioröret har förmågan att likrikta radiosignalen och förstärka den.

När flera svenska sändare hade börjat sända med högre effekt i slutet av 1920-talet blev kristallmottagare allt vanligare. I en kristallmottagare är kristallen den verksamma delen, den avkodar radiosignalen och likriktar den. Detta uppstår när en fin metallnål lätt berör en aktiv punkt på kristallytan. Med olika placeringar av nålens spets letar man fram en punkt som ger ett bra ljud.

Från och med 1930-talet blev rörmottagare allt vanligare. Ibland var dessa utrustade med så kallad superheterodyn. Denna teknik innebär att radiosignaler omvandlas så att radiomottagningen och förstärkningen skiljs åt. Man kunde med en sådan apparat välja och ställa in önskad frekvens med större exakthet. Därmed förbättrades utlandslyssningen avsevärt.

Mottagning av utlandet

Med en kristallmottagare var det nästan omöjligt att få in utländska stationer. Man kunde bara få in tydliga signaler från närliggande lokala stationer. Det hände dock att man med lite tur fick in utländska stationer när man letade efter andra stationer med ratten. Det gällde att man befann sig på rätt plats vid rätt tillfälle på dygnet och att väderleken var gynnsam.

Rörmottagare med upp till tre rör lämpade sig främst för mottagning av lokala stationer. Men med en mottagare med fler än tre rör kunde man få in en mängd europeiska stationer i Sverige. Även i detta fall berodde mottagningen i högsta grad på var man befann sig, hur vädret var och vilken tid på dygnet man lyssnade.

Med en mottagare med superheterodyn var det mycket lättare att lyssna på utlandet. Denna gjorde nämligen så att man med större exakthet kunde välja vilken frekvens man ville lyssna på.

Hur bra mottagare man än hade var det antennen som var A och O för god mottagning av utlandet.

Antennen

De omgivande förhållandena avgjorde vilken antenn man skulle välja. Det fanns många olika sorters antenner att välja på. Den vanligaste antennen var en så kallad L-antenn. Den bestod av en horisontell metalltråd som var 10-30 meter lång. Den ena änden av tråden var ansluten till radion, den andra monterades så högt upp som möjligt, ofta utomhus.

Ramantennen var ett alternativ till L-antennen. Ramantennen var en bordsantenn bestående av en tråd som lindats på en träram. En allmän regel var dock att antennen skulle monteras högt och fritt. Längden på antennen avgjorde hur många stationer man kunde lyssna på.

Att få in utlandet

När och var fick man in utlandet?

Lång- och mellanvåg hördes bäst på vintern och nattetid. Under sommaren var mottagningen sämre. Med kortvåg fick man däremot den bästa mottagningen när det var ljust. Förklaringen till detta är att radiovågor från en sändare rör sig dels efter marken, dels ut i rymden. Under dagen uppfattar man i huvudsak markvågor och på kvällen kommer även rymdvågor fram.

Hur bra det gick att få in utlandet varierade även beroende på var i Sverige man lyssnade. I Norrland kunde det vara svårt att få in någonting överhuvudtaget. I södra Sverige, där en mängd utländska stationer trängdes med de svenska, behövdes en mottagare med exakt inställning. På västkusten var mottagningen av engelska stationer god, medan de tyska stationerna hördes bättre på ostkusten.

Mottagningen var bäst i områden som låg högt och fritt.  Radiovågorna rörde sig bättre över öppet vatten än över land. Vid foten av höga berg var mottagningen ofta försämrad.

Vad fick man in?

På 1920-talet var det ofta problem att få in de inhemska sändarna medan utländska stationer hördes alldeles utmärkt. I Växjö var det lättare att få in schweiziska, engelska och tyska stationer än Stockholmssändaren. I Jönköping var det Rom som hördes bäst. Till Luleå kom inte ett ljud från Stockholm fram medan Aberdeen och Newcastle hördes förträffligt. En av förklaringarna till detta var att vissa stationer inte respekterade de internationella överenskommelserna om sändningseffekt och våglängder. En annan var att användarna antingen hade dåliga mottagare och antenner eller att de inte ännu kunde handskas med sina radiomottagare.

Tekniska problem

Tekniska problem och lösningar

Hörde man brummande eller pipande ljud var det ofta störningar från närliggande stationer. Lät störningen som gevärseld berodde det oftast på atmosfäriska störningar, som exempelvis åskväder.

I städerna var elektriska apparater i omgivningen besvärande. Hissar, biografer, spårvagnar samt rakapparater, strykjärn och hårtorkar kunde störa mottagningen. Anledningen till detta är att elektriska motorer kan fungera som radiosändare.

Personer som inte var så bra på att ställa in sina radioapparater ställde ibland av misstag in dem så att de fungerade som sändare. Då blev det rundgång och störningar på alla andra apparater i grannskapet.

Ett annat problem var det som kallades fading. Det betydde att styrkan från en sändning plötsligt avtog och dränktes i en närliggande stations program.

I apparater med superheterodyn motverkade effekten fading, alltså variationer i radiovågornas styrka, genom att rören hade kopplats så att apparaten automatiskt jämnade ut växlingen.