Radiolicenser och TV-pejling

När radioutsändningar med tal och musik blev möjliga år 1900 dröjde det ännu många år innan "rundradio" blev ett begrepp för allmänheten. År 1907 lagstadgades att användande av trådlös radioanläggning krävde Kungl. Majt:s tillstånd. Ett sådant kungabrev kostade 40 kronor i stämpelavgift och totalt utfärdades ca 500 tillstånd fram till år 1923. När rundradio så skulle införas i Sverige i början av 1920-talet hade man kommit längre på andra håll i världen. I USA, där radion utvecklats fritt, fanns redan många radiostationer och pengar till den snabba utbyggnaden kom från reklamintäkter och privata finansiärer.

I Europa fanns andra förebilder. Storbritannien hade snabbt kommit igång med ett nät av radiosändare. Man hade förhållandevis låga licensavgifter men tog in 10% av priset på försäljning av nya radiomottagare. Detta system byggde på att bara mottagare fick säljas och leverantörerna erbjöds begränsad konkurrens. I Sverige fanns det flera intressenter för en kommersiell radio, liksom i USA. Reklamintäkter skulle bekosta programutbud och sändare. Flera företag hade redan börjat med försökssändningar när Riksdagen 1923 beslutade att sändarnätet skulle byggas upp och drivas i statens regi medan programproduktion kunde tillhandahållas av ett särskilt bolag. Pressen, radioindustrin och Tidningarnas Telegrambyrå bildade ett bolag och fick tillståndet att producera rundradioprogram. Bolaget fick namnet AB Radiotjänst.

Men redan innan Radiotjänst startade kunde man lyssna på radiosändningar i Sverige. Dels var det utländska sändare, framför allt brittiska, men även lokala svenska sändare. De senare drevs av lokala klubbar med radiointresserade som experimenterade med den nya tekniken.

Bättre mottagare

Kultur som teater, musikkonserter och uppläsning av böcker eller bildning i form av språkkurser eller föredrag kunde nu i ett bli tillgängligt i hela vårt avlånga land. Rundradio efter de förebilder där reklamintäkter finansierar program och sändning lockade inte och man förmodade att radiolyssnare helst ville avnjuta sin mottagning utan avbrott för reklammeddelanden. Traditionen har sedan Radiotjänst bildades med finansiering genom licenser varit att radion är i allmänhetens tjänst och inte ett språkrör för annonsörer. Detta har först på senare år ändrats i och med att kommersiellt finansierade kanaler har införts. Ändå behåller vi den allmänna radion och televisionen, som på detta sätt formulerar Public service:

"En television i allmänhetens tjänst som skall spegla och granska världen kring oss, som skall ta hänsyn till minoriteters behov, som skall vara en kulturbärare men också en god underhållare. Och som inte behöver sikta bara på stora publiksiffror."

Under 1923, då radiolyssning blev möjlig i större utsträckning - vid utgången av året noterades 4.530 inregistrerade radiolyssnare - sänktes stämpelavgiften till 3:50. Samtidigt vidtogs den ändringen att Kungl. Maj:t meddelade tillstånden men telegrafverket utfärdade dem. 1924, på sommaren, överläts sedan licensförfarandet helt på telegrafstyrelsen.

Kristallmottagare från Baltic Radio AB 1926. I folkmun kallades den för "fågelburen". Foto: Anna Gerdén.

Licensinventerare

Den 1/8 1924 kan man läsa i tidskriften "RadioAmatören":
"En ny förordning angående innehav av radioapparater har utfärdats av Kungl. Maj:t och innehåller bl a en bestämmelse, som stadgar böter från 25 upp till 1.000 kr för innehav av radioapparat utan vederbörlig licens".

Tidigt uppmärksammades att många fler mottagare såldes än antalet licenser som lösts. Radiotjänst som var beroende av inkomsterna från licensavgifterna för att utveckla programutbudet och öka sändningstiderna föreslog olika lösningar för att komma till rätta med problemet. I början fördes diskussioner om vem som skulle se till att bestämmelserna följdes. I första hand tänkte man sig att polisen skulle kontrollera detta, men de befogenheterna ansåg sig polisen inte ha. Licensskolkning var ett så ringa brott att man inte kunde gå in hos folk för att se om de hade en mottagare. Det blev Telegrafverket som från år 1933 fick ta hand om kontrollen.

Telegrafverket anställde särskilda "licensinventerare" som tilldelades ett område att kontrollera. Möjligheterna att bevisa innehav av mottagare var dock inte stora. Det var bara de enklaste mottagarna som avslöjade sig. Metoden man använde gick ut på att inventerarna knackade dörr och frågade om innehav av radio. Om svaret blev "Ja", bad inventeraren att få se licensen. Fanns ingen sådan uppmanades radioinnehavaren att snarast betala den, skedde inte det anmäldes brottet till polisen. Straffet var böter, 300 kronor, samt den obetalda licensavgiften för en tid av högst två år tillbaka från den dag då åtal väckts. Det var ett problem att bevisa radioinnehav där licens ej betalats och åklagarmyndigheten ville att Televerket tydligare skulle visa att brott verkligen hade begåtts. De fall man säkert kunde påvisa var där någon slutat betala avgiften och svarade ja på frågan om innehav av radiomottagare.

Radiolicensen gällde från början innehav av en radiomottagare. I en del flerfamiljshus byggdes då en mottagare centralt och högtalare drogs ut till lägenheterna. I restauranger och andra lokaler kunde radio höras av flera personer. För att täppa till luckan i licensbestämmelserna infördes avgift för extra högtalare. Dessutom krävdes från år 1943 en extra licens för radio som monterats i fordon som bil, båt eller flygplan. Det var polisen som kontrollerade att licensavgiften betalats. Vi kan föreställa oss frågan vid en trafikkontroll:
– Kan jag få se körkortet – och radiolicensen, tack.

Televisionen kommer

När televisionen kom såldes många fler apparater än antalet lösta TV-licenser under samma period. Hösten 1957 föreslår Sveriges Radio att radiohandlarna skulle vara tvungna att hålla register över köpare och hålla registren tillgängliga för televerket. Förslaget mötte ett stort motstånd hos radiohandlarnas organisationer. Skolkningen visade sig inte vara så stor som man trott, eftersom många väntade till kommande kvartalsskifte innan de löste licens. Den 15 september hade 31 700 inte löst licens, men efter månadsskiftet var det bara några tusen som inte löst sin licens. Den 19 september uppmanade man dessutom allmänheten för första gången på TV att betala licensen. Mottagningsapparat fick innehas på prov under sammanlagt högst 15 dagar utan krav på licens. Det var vanligt att man lånade hem en TV-apparat från sin handlare innan man bestämde sig. Det var en stor investering att köpa TV vid denna tid.

Inventerarna indelades i grupper om sex-sju man, som fick avverka olika tätorter. Det var inte uppskattat med många resor och vistelse långt från hemorten så vid 1960-talets slut gick man tillbaka till att inventerarna fick var sitt område. Antalet inventerare uppgick till ca 30 man. Den långa processen från det att en skolkare upptäckts fram till polisanmälan gjorde att många väntade tills de fått besök av en kontrollant innan de betalade avgiften. Telestyrelsen fick riksåklagarämbetets godkännande att omedelbart göra polisanmälan av skolkare. Man meddelade detta beslut en tid innan de nya reglerna trädde i kraft, vilket gjorde att licensantalet ökade med över 100 000 år 1961 och med 95 000 år 1962, mer än dubbelt mot år 1960.

Foto: Tekniska museets arkiv

Höjda avgifter

Ökade kostnader, mycket genom den ökade sändningstiden krävde en höjning av licensavgiften. En lämplig nivå var 15 kronor. 1955 beslutades att Sverige skulle få en andra radiokanal. För att finansiera detta höjdes licensen till 20 kronor per år. Med Storbritannien som förebild uppskattade man kostnaderna för att bygga ut televisionsnät och hur många TV-licenser som lösts sedan 1947 då man började kunna se på TV i Sverige. Avgiften bestämdes till 25 kronor i kvartalet, alltså 100 kronor per år. Avgiften höjdes år 1957 till 30 kronor för att täcka de ökade kostnaderna för nyinvesteringar i ljudradioanläggningar. Medel som inte förbrukades under året skulle fonderas till kommande år. 1962 hade på detta sätt 35 miljoner kronor fonderats.

Licensantalet ökade stötvis genom åren. Mycket följde antalet försäljningen av mottagare  – både radio och television. Därutöver kunde man märka att särskilda händelser - som exempelvis TV-sändningen av fotbolls-VM 1958 fick många att bestämma sig för att köpa en mottagare. Andra orsaker var kampanjer för att motverka licensskolkning. Omkring år 1960 blir kostnaderna för radioverksamheten högre, dels införs nu FM-systemet, dels startas en tredje radiokanal.

År 1969 införs en allmän mottagaravgift som omfattar både TV och radio i samma hushåll. För de hushåll som bara har radio finns en ljudradioavgift. Den särskilda bilradiolicensen slopas. Inför den allmänna mottagaravgiften togs en fyllnadsavgift, 8,75 kr, ut för de första tre månaderna under år 1969. Reguljära sändningar med färg-TV påbörjas 1970 och en tilläggsavgift, 25 kr, för färg-TV-mottagare införs. 1971 höjdes så mottagaravgiften till 55 kr/kvartal och 1977 var det dags igen. Mottagaravgiften sattes då till 70 kr och färg-TV-tillägget till 30 kr.

TV-pejling. Foto: Tekniska museets arkiv.

TV-pejling

1981 påbörjas ett prov med TV-pejl eftersom antalet "licensskolkare" nu blivit stort. Pejlen möts av många med skepsis, men tillsammans med kraftfulla informationskampanjer i TV och tidningar ökar andelen licensbetalare. Det är första gången man kan påvisa att en mottagare finns i en viss bostad. Detta kom att bli ett starkt vapen i kampen mot licensskolkning. Tekniken upprörde många, som alltmer upplevde början på ett kontrollsamhälle där man med hjälp av högteknologi övervakade medborgarnas vardag.

Pejlingen kombinerades med en mediakampanj i den lokala pressen och information i TV-programmet "Anslagstavlan". Det var vanligt att många löste nya licenser redan innan pejlingen började på orten. Totalt var det ca 40 kontrollanter som reste runt med 20 utrustningar. Utrustningen som används än idag väger 12 kg och består av en låda med oscilloskopskärm. Antennen är riktningskänslig och ser ut som en vanlig TV-2 antenn. När den pekar mot en TV-mottagare ger de läckande signalerna i mottagaren ett utslag på utrustningens skärm motsvarande den kanal TV:n är inställd på.

När TV-program skall sändas sätts bilden och ljudet samman och sänds ut som en signal med mycket hög frekvens. I din TV måste signalen omvandlas och delas upp på ljud, ljusstyrka och de tre färger som TV-bilden byggs upp av. I denna omvandling läcker högfrekvent energi ut som går att fånga upp med pejl-utrustningen. Vid omvandlingen ger varje TV-kanal upphov till en speciell frekvens som gör att man med TV-pejlen inte bara kan påvisa att en TV-mottagare finns, utan man kan även tala om vilken kanal den är inställd på. Din video sänder ut samma signaler som TV:n och kan också pejlas.

Riksdagen beslutade 1988 att ansvaret för uppbörden av licensavgifterna skulle flyttas från Televerket. Radiotjänst i Kiruna AB bildades och har numera det totala ansvaret för inkassering av licensmedel och avgiftskontroll. Skärpt avgiftskontroll i vissa orter och under begränsade perioder föregås alltid av en intensiv mediakampanj.