Att ta emot osynliga vågor

Osynliga vågor

Det viktigaste i mottagaren är att avkoda radiovågen. Ett av de första hjälpmedlen man använde var en kohär. Den består av ett glasrör med metallspån, och när en radiovåg träffar spånen blir de ledande. Kohärern återställdes med en knackning på röret.

Egendomliga egenskaper hos en del kiselrika material i naturen kom också till nytta. På ytan av en sten av mineralet blyglans kan man hitta punkter där stenen leder ström, men bara i en riktning. Detta är grundprincipen för kristalldetektorn. Detta fenomen leder också senare till upptäckten av kristalldioden och 1947 transistorn.

I Marconis balanserade kristallmottagare från 1916 används kristalldetektor. En viktig komponent för att ytterligare kunna ta emot och förstärka de svaga radiosignalerna var elektronröret som patenterades av Lee de Forest 1907.

Radiomottagning

Elektriciteten och magnetismen hör till de stora upptäckterna under 1800-talet. Man kunde visa med experiment att de hängde samman. Fysiker runt om i världen undersökte fenomenen för att hitta praktisk användning av dem. Den elektriska telegrafen från 1840-talet och telefonen från 1870-talet är två exempel.

När Guglielmo Marconi experimenterar med radiovågor på familjens gård utanför Bologna 1895 har många redan före honom undersökt de osynliga vågorna. Ett syfte var att försöka känna av åskväder på avstånd.

De osynliga vågorna som en blixturladdning medförde hade ryssen Alexander Popov lyckats detektera 1894, det han byggt för att göra det var i praktiken en radiomottagare. Marconi lyckas förbättra mottagningen och tar 1895 emot signaler han själv alstrat.