Tredimensionella bilder

Genom stereoskopi kan vi ta bilder som uppfattas som tredimensionella. En kamera för stereoskopbilder tar två fotografier samtidigt, med en förskjutning som motsvarar avståndet mellan våra ögon, ungefär sex centimeter. När vi betraktar de båda bilderna samtidigt med ett öga på var bild upplever vi ett djup i bilden som om vi betraktat motivet ur kamerans vinkel i fotograferings-ögonblicket. Redan i slutet av 1800-talet användes tekniken och man kunde genom särskilda betraktningsapparater se naturtrogna bilder från främmande länder.

Med hjälp av polariserat ljus är det möjligt att projicera färgbilder på en duk. Bilderna i projektorn genomlyses av ljus med olika polarisation. Betraktaren kan med särskilda polaroidglasögon uppfatta en tredimensionell effekt eftersom glasögonen separerar bilderna för respektive öga. Stereoprojektorn Duplex  från tyska Pintsch Bamag AG är från 1950-talet. Den har Tekniska museets föremålsnummer TM39056.

Så fungerar stereoprojektorn

Med en stereoprojektor kan båda bilderna visas på samma duk och separeringen av bilderna görs med särskilda glasögon. En variant är att den ena bilden visas i röda toner och den andra i gröna. Med röd-gröna filter för ögonen uppfattar vi en tredimensionell effekt. Metoden lämpar sig emellertid inte för färgbilder.

Ett långt hopprep kan användas för att beskriva ljusets vågrörelse. Om repet rycks av och an i alla riktningar, kommer repet att svänga i alla riktningar. Ljuset från solen, eller från en lampa, uppför sig på just detta sätt. Om repet istället förs endast upp och ned kommer svängningarna att ske i endast en riktning. Just så uppför sig polariserat ljus. Ett polariserande filter är som en persienn som släpper genom ljus som bara svänger i en viss riktning.

Prova själv att sätta två solglasögon med polaroidfilter framför varandra och vrid dem i olika vinklar: När polaroidfiltren står i rät vinkel i förhållande till varandra släpper de knappt genom något ljus!