Kärntekniska anläggningar i Sverige

R1 — Den första svenska reaktorn

 
Effekt
R1, 1 MW,
 
Lokalisering
I ett bergrum vid Drottning Kristinas väg vid KTH, Stockholm i en del som på den
tidens tillhörde Ingenjörsvetenskapsakademien. 
 
Historik
Beslutet att bygga en svensk kärnreaktor togs av regeringen 1950. Projektet drevs av AB Atomenergi. Reaktorn startades 1954 och användes för forskning och undervisning samt till framställning av radioaktiva ämnen, t.ex. till medicinska ändamål. Kärnbränslet utgjordes av franskt naturligt (oanrikat) uran. Som moderator användes tungt vatten importerat från Norge. R1 användes fram till 1970.
 
Nuläge
De aktiva delarna i R1 friklassades under 1980-talet då radioaktiviteten avklingat tillräckligt. Idag återstår själva bergrummet och det finns antydningar i den fysiska miljön om att den använts för kärnteknisk verksamhet. Avfallet från R1 (4,8 ton kärnbränsle)  transporterades i samband med friklassningen till Studsvik för vidare upparbetning i Sellafield i England.

Studsvik —  En forskningsreaktor

 
Effekt
R2, 50 MW. Drifttid 1960 — 2005. (Termisk effekt. Isotoptillverkning.)
R2-0, 1 MW. Driftttid 1960 — 2005 . (Termisk effekt.)
 
Lokalisering
Studsvik, utanför Nyköping, Södermanland

Drifttillstånd
Studsvik AB
 
Historik
Under 1950-talet flyttades experimentverksamheten vid R1 i Stockholm successivt över till Nyköping/Studsvik. I Studsvik kom "Atoms for peace"-programmet att spela avgörande roll för valet av reaktor. Från början var planen att R2 skulle bli en förstorad version av R1. Efter den första Geneve-konferensen 1955 blev det möjligt att köpa anrikat uran från USA till förmånliga priser. Därmed blev det möjligt att bygga en lättvattenreaktor i Studsvik. R2 var dessutom delvis finansierad av den amerikanska atomenergikommissionen. Villkoret för det amerikanska engagemanget var att Sverige (liksom andra länder vars atomprogram USA stöttade) inte skulle framställa kärnvapen.
 
Under 1970-talet minskade staten sina anslag till AB Atomenergi och verksamheten i Studsvik finansierades istället av industrin. AB Atomenergi ändrade namn till Studsvik Energiteknik AB. Under 1990-talet överlät svenska staten sina aktier i företaget, som nu heter Studsvik AB, till Vattenfall. De sålde i sin tur ut sitt innehav av aktier till privata investeringsbolag.
 
Den 16 juni 2005 stängdes forskningsreaktorerna i Studsvik för gott. Bränslet som använts vid reaktorerna kommer under en övergångstid att förvaras i anläggningens egen bränsleförvaring. Senare kommer det att överföras till USA i enlighet med ett avtal om omhändertagande av kärnavfall från Studsviksreaktorerna.
 
Nuläge
Studsvik består inte längre bara av anläggningen utanför Nyköping. Företaget har enligt sin hemsida nu 1200 anställda i sju länder. Det som ursprungligen var en forskningsanläggning i statlig regi (genom AB Atomenergi) är idag ett företag som levererar tjänster till den internationella kärnkraftsindustrin. Man arbetar inom fyra affärsområden: Driftoptimering och säkerhet, service och underhåll, avfallshantering och avveckling/rivning.  Då det gäller "Driftoptimering och säkerhet" pågår delar av den verksamheten vid tre stora laboratorier i Sverige: Hot Cell, Autoklav och Aktiva Kemi Laboratorierna. Arbete kring avfallshantering pågår vid tre olika anläggningar varav en av dessa finns i Sverige.

Ågesta - värme och el med atomenergi

Effekt
Ågesta, R3, 80 MW.

Lokalisering
Stockholm/Farsta

Driftstillstånd
Ägare var AB Atomenergi, Vattenfall och Stockholms Electricitetsverk. Idag har Vattenfall ansvar för anläggningen. Tillsynen ombesörjs av Studsvik Nuclear AB på Vattenfalls uppdrag.
 
Historik
1956 formulerade Atomenergiutredningen riktlinjerna för det första svenska atomenergiprogrammet. Optimismen var stor inför den nya energikällan och man inriktade sig på att skapa självförsörjning med hjälp av inhemskt uran och egen tillverkning av tungt vatten. Man skulle inte längre behöva importera stora mängder bränsle för att producera värme och elkraft. I utredningen föreslogs att staten skulle vara huvudansvarig för den kommande energiutbyggnaden. Man tänkte sig att fem eller sex reaktorer skulle vara i drift före 1965 och ytterligare några innan 1970.

Programmet krympte dock snabbt i omfång. Först år 1964 var Ågestareaktorn i Stockholm/Farsta i drift. Ågesta blev därmed Sveriges första kärnkraftverk. Ågestaverket var unikt på flera vis. Det var bland de första kärnkraftverken i världen som drevs med oanrikat uran som bränsle och tungt vatten som moderator. Ågestaverket var också det enda kärnkraftverk i Sverige som kom att leverera både värme och el. Det försörjde Farsta med fjärrvärme fram till 1974 då den lades ned av ekonomiska skäl. Beslutet om nedläggningen togs strax innan oljekrisen 1973, vilket innebar att enda gången Ågesta faktiskt blev lönsamt var under dess sista år i drift.[1] Ågestareaktorn var inte utrustad med teknik som möjliggjorde täta bränslebyten under drift, vilket var en förutsättning för att producera plutonium för vapenkvalitet.[2] Ågestaverket hade ca 70 anställda.

Marviken — Kärnkraftverket som aldrig blev av

Lokalisation
Marviken, strax öster om Norrköping, Östergötland.

Ägare
AB Atomenergi och Vattenfall
 
Historik
Marviken var kärnkraftverket som i större skala skulle förverkliga den "svenska linjen" med tungvattenreaktorer och svenskt uran. Konstruktionen var dessutom lämpad för plutoniumframställning. Från början var det tänkt att anläggningen skulle tas i drift 1963, men tidplanen sköts upp till 1968. Projektet kantades av många tekniska motgångar. 1970 beslöt regeringen att Marvikenprojektet skulle läggas ned bl a på grund av oöverstigliga säkerhetsproblem. Men redan 1968 hade regeringen beslutat att Sverige skulle ansluta sig till FN:s icke-spridningsavtal. Genom detta avtal förband sig de deltagande länderna att förhindra spridning av material som skulle kunna användas för kärnvapentillverkning. 1970 trädde icke-spridningsavtalet i kraft.
 
Anläggningen i Marviken omvandlades istället till ett oljekraftverk. Projektet hade då kostat ca 500 miljoner kronor. Nedläggningen av projektet innebar också att den svenska linjen slutligen övergavs. Statliga AB Atomenergi tvingades acceptera att framtiden istället fanns i lättvattenreaktorerna. ASEA Atom och NOHAB var två av de större leverantörerna till kärnkraftverket.
 
Nuläge
Idag ingår oljekraftverket i Marviken i den s.k. "effektreserven", som kopplas in när det av olika anledningar råder brist på el i landet. Reaktorbyggnaden står fortfarande kvar.

Oskarshamnsverket — den första lättvattenreaktorn

 
Effekt
Oskarshamn 1,1200 MW Kokvattenreaktor. I drift: 1972   
Oskarshamn 2,  630 MW Kokvattenreaktor. I drift: 1975
Oskarshamn 3, 1200 MW kokvattenreaktor. I drift: 1985
 
Lokalisering
Kärnkraftverket ligger på Simpevarpshalvön i Oskarshamns kommun, Småland. 

Drifttillstånd
OKG AB

Oskarshamns kraftgrupp blev 1993 ett dotterbolag till Sydkraft, idag E.ON.
E.ON Sverige-koncernen äger 54,5% och Fortum-koncernen äger 45,5%.
 
Historik
Till skillnad från Ågesta och Marviken blev inte Oskarshamnverket ett statligt finansierat projekt. Initiativet kom istället från den kommersiella kraftindustrin och de satsade på lättvattenteknik. Oskarshamns kraftgrupp bildades 1965 och beställde den första lättvattenreaktorn i Sverige. Reaktorn konstruerades av ASEA, som tillverkade en förbättrad version av en amerikansk typ av kokvattenreaktor. Den togs i drift 1972.

Mellan 1993 och 1995 gjordes en omfattande renovering av O1, kallad Projekt Fenix. Projekt uppmärksammades mycket eftersom man för första gången någonsin i världen utförde arbeten inne i en använd reaktortank.

På den halvö där kärnkraftverket ligger finns också Clab, som är det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle från alla de svenska reaktorerna. Clab invigdes 1985.
 
Nuläge
De tre reaktorerna i Oskarshamn har en sammanlagd nettoeffekt på 2224 MW vilket innebär att man idag producerar ca 10 procent av Sveriges el.
 
Framtidsplaner
Anläggningarna i Oskarshamn ska drivas med högsta säkerhet i minst 60 år, meddelar man på OKG:s hemsida. Det kräver investeringar och moderniseringar. Sedan början av 1990-talet har OKG redan investerat femton miljarder kronor i moderniseringar och effekthöjningar.

Barsebäck — Kärnkraftverket som stängdes

Barsebäck 1, 615 MW Kokvattenreaktor. I drift 1975 — 1999
Barsebäck 2, 615 MW kokvattenreaktor. I drift 1977 — 2005.
 
Lokalisering
Kärnkraftverket ligger utanför Barsebäck i Kävlinge kommun, Skåne och är synligt från Danmark.
 
Ringhalsgruppen, som består av Barsebäck Kraft AB och Ringhals AB, ägs av Vattenfall och E.ON Kärnkraft Sverige. Vattenfall är majoritetsägare.
 
Historik
1969 beställdes Barsebäck 1 från Asea-Atom. Året därpå beställdes B2 från samma företag. Turbin- och generatoranläggningen tillverkades av Stal-Laval. 1975 fasades Barsebäcksverket in på elnätet för första gången.
 
Kärnkraftverket har varit mycket omdebatterat genom åren. Protesterna har kommit både från svenskt och danskt håll. Inget annat svenskt kärnkraftverk har utsatts för lika mycket kritik som just Barsebäck.

Nuläge
1997 antog riksdagen en lag om kärnkraftens avveckling. Tidigare hade år 2010 satts som bortre gräns för avvecklingen av kärnkraften. I samband med lagändringen togs detta slutdatum bort. Kärnkraften skulle alltså avvecklas men lagen talade inte om när. 1999 stängdes Barsebäck 1 efter ett riksdagsbeslut som låg i linje med avvecklingslagen. 2005 stängdes Barsebäck 2. Därmed produceras ingen el längre i kärnkraftverket.

Framtidsplaner
Barsebäck Kraft AB bedriver service- och avställningsdrift fram till rivningen. Den kan inte påbörjas innan det finns ett slutlager för rivningsavfall klart. Ett sådant planeras att vara klart för drift ca 2020. Fram tills en rivning kan inledas fortsätter man dock att bevara anläggningen i gott skick.

Ringhalsverket — Sveriges största kärnkraftverk

Ringhals 1, 860 MW kokvattenreaktor.  I drift sedan: 1976
Ringhals 2, 917 MW Tryckvattenreaktor. I drift sedan: 1975
Ringhals 3, 960 MW Tryckvattenreaktor. I drift sedan: 1981
Ringhals 4, 960 MW Tryckvattenreaktor. I drift sedan: 1983

Lokalisering
Kärnkraftverket ligger på Västkusten, ca sex mil söder om Göteborg, Varbergs kommun.

Drifttillstånd
Ringhals AB
 
Historia
Ringhals är Sveriges största kärnkraftsanläggning och producerar ca 20% av el som används i Sverige. Den första reaktorn vid Ringhals togs i kommersiell drift 1975, den sista 1983. 
Ringhals har fyra reaktorer, och är en av få kärnkraftsanläggningar i världen med både kokvatten- och tryckvattenreaktorer. Tryckvattenreaktorerna är konstruerade av amerikanska Westinghouse.
 
Nuläge
Vid Ringhals pågår just nu den största förvandlingen i svensk kärnkraftshistoria. Totalt 13 miljarder kronor ska investeras i en förnyad anläggning och ökad elproduktion. Investeringsprogrammet inleddes 2002 och planeras fortgå till 2012. Det är en av de största industrisatsningar som sker i Sverige just nu. Ringhals AB investerar i modern teknik, utökad säkerhet och bättre miljöegenskaper. Efter 2012 beräknas ytterligare 12 miljarder satsas. När alla investeringar är genomförda ska Ringhals kunna producera 4 TWh mer än idag.

Forsmarksverket — Det nyaste kärnkraftverket i Sverige

Forsmark 1,1006 MW Kokvattenreaktor. I drift: 1980
Forsmark 2, 1006 MW kokvattenreaktor. I drift: 1981
Forsmark 3, 1200 MW kokvattenreaktor. I drift: 1985

Lokalisering
Kärnkraftverket ligger vid Upplandskusten, ett par mil norr om Öregrund i Östhammars kommun.

Drifttillstånd
Forsmarks Kraftgrupp AB
Företaget bildades 1973 av Vattenfall AB och Mellansvensk Kraftgrupp AB. Nuvarande ägare är Vattenfall (66 %) Mellansvensk Kraftgrupp (25,5 %) och E.ON Kärnkraft Sverige (8,5 %).

Historik
Forsmark är Sveriges senast byggda kärnkraftanläggning. Samtliga reaktorer togs i drift på 1980-talet. Reaktorerna är byggda av dåvarande ASEA Atom. Den sammanlagda effekten är cirka 3160 MW. Det är lika med ca en sjättedel av den svenska elproduktionen.
 
Nuläge
Under det senaste året har Forsmarksverket utsatts för omfattande kritik. Sommaren 2006 drabbades Forsmark av en incident som efteråt klassades som "mycket allvarlig" av statens kärnkraftsinspektion, SKI. Därefter har även kärnkraftsverkets säkerhetsrutiner granskats och kritiserats av flera olika anledningar.
 
Framtidsplaner
På Forsmarks hemsida skriver man att reaktorerna är från början byggda för att hålla i minst 40 år och att man därför fortfarande har många år av elproduktion framför sig. På Forsmark förbereder man bland annat en generationsväxling av personalen. Många av de anställda har arbetat sedan kärnkraftverket öppnade och ett stort antal går nu i pension inom den närmaste tioårsperioden. På hemsidan meddelar man också att man arbetar med "säkerhetskulturarbete".

Även på Forsmark planerar man effekthöjningar.  Fram till 2011 beräknar man att kunna öka effekten med 410 MW i de tre reaktorerna. Det skulle innebär cirka 3,3 TWh el per år i ökad elproduktion, vilket är ungefär lika mycket el som hela Uppsala län använder under ett år.

Svensk uranbrytning och bränslefabriker

Under 1950-talet såg man framför sig att Sverige skulle bli självförsörjande då det gällde atomenergin. Storskalig svensk uranutvinning och uranproduktion planerades. (I planerna ingick även produktion av tungt vatten och en upparbetningsanläggning.) Men, redan under 1960-talet förändrades förutsättningarna och svensk uranutvinning hade inte längre någon möjlighet att bli lönsam.

Uran som används i Sverige idag kommer främst från Kanada och Australien. Av uranmalmen utvinns cirka 240 ton anrikat uran per år i form av bränsle till de svenska reaktorerna. Ungefär hälften av bränslet till de svenska reaktorerna tillverkas utomlands och hälften av bränslefabriken i Västerås.

Svensk uranbrytning och bränsleproduktion är en viktig, men mindre utforskad del av den svenska kärnkraftens historia 

Uranfabrik  i Vinterviken

Redan när Atomkommittén bildades i slutet av 1945 ansåg man att en av de viktigaste uppgifterna var att undersöka möjligheterna att ta tillvara de urankvantiteter som man visste fanns i de mellansvenska skiffrarna. Efter att AB Atomenergi tillkom 1947 blev denna fråga en huvuduppgift för dess kemiska avdelning. Efter att först ha arbetat i laboratorieskala startade man även en försöksfabrik i större skala. AB Atomenergi hyrde då sina första egna lokaler i Nobels gamla Svavelsyrafabrik i Vinterviken (idag Skulpturens hus). Därefter införskaffades även Farmacias gamla anläggningar på Lövholmsvägen på Liljeholmen.

På den kemiska avdelningen började med att försöka extrahera uran ur bergarten kolm, eftersom kolm har cirka 10 gånger högre uranhalt än skiffer. Därefter arbetade man vidare på att utvinna uran ur skiffer och lyckades även lösa det problemet.  Därmed hade AB Atomenergi lyckats tillverka reaktorbränsle av svenska råvaror. I början på 1950-talet var Sverige ett av de mest framstående länderna inom detta område. Arbetet med bränsleframställning i Sverige bidrog till att USA avhemligade sitt material. Den första bränslesatsen som användes i Ågesta, levererades från anläggningen Vinterviken/Liljeholmen.

I artikeln "När vägen mot framtidssamhället började i Vinterviken" (2003) lägger statsvetaren Stefan Lindström fram ett utkast till ett framtida forskningsprojekt. Hans poäng är att det är "hög tid att de miljöer som fortfarande finns kvar ibland annat Vinterviken och Liljeholmen blir föremål för industrihistorisk forskning."[5] Lindström menar att en anledning till att verksamheten i Vinterviken inte lyfts fram i forskning kring den svenska kärnkraftshistorien, är att verksamheten inte riktigt passade in i bilden av kärntekniken som en högteknologisk spjutspetsteknik. När AB Atomenergi påbörjade verksamheten i Vinterviken köpte man t.ex. in gamla bryggarkar i trä från Västerås Bryggeri. Det man sedan sysslade med i anläggningen var visserligen avancerad teknik, men det handlade ändå om tillämpning av klassisk kemi. Problemet var dock nytt: att framställa uran ur skiffer.
 
Verksamheten i Vinterviken pågick in på 1960-talet för att därefter övergå i ASEA-Atom.

Kvarntorp

1953 startade extraktionsverket i Kvarntorp, Närke. Utvinningen var en försöksverksamhet i AB Atomenergis regi. Att detta första extraktionsverk i full skala anlades just där berodde på att man kunde utnyttja Svenska Skifferolje AB:s befintliga resurser på plats. utvanns ca 50 ton uran innan man lade ned verksamheten helt 1966. Anläggningen hade en kapacitet på 5 ton uran per år. Innan dess hade man utvunnit uran på ett mer primitivt sätt. Strandell skriver i "Uran ur skiffer — Ranstadverket":
 
"Den första uppgiften för AB Atomenergi i Kvarntorp var att separera kolm ur skiffer. Till en början handplockades kolmen av två "gubbar" som sedan tidigare hade tillstånd att för egen räkning plocka kolm i SSAB:s dagbrott att använda som bränsle. Även runt Billingebergen köpte Atomenergi till goda priser handplockad kolm. Sommaren 1949 fanns i Kvarntorp 24 ton handplockad kolm i lager. Men detta förslog ej långt."
 
I Kvarntorp uppfördes även en försöksanläggning för framställning av tungt vatten 1959. Projektet lades dock ned 1961. Tungt vatten som behövdes i Ågesta och Marviken, importerades istället från USA och Norge.

Ranstadsverket

Försöksverksamheten i Kvarntorp visade att uranproduktion kunde bedrivas i industriell skala. 1957 beslutades att AB Atomenergi skulle uppföra ett större uranverk med kapacitet av 120 ton per år. Detta uranverk skulle förläggas i Ranstad på Billingen. Den totala fyndigheten i området bedömdes vara ca 300 000 ton.

Trots att USA sänkte priset på uran under slutet av 1950-talet fick AB Atomenergi år 1959 statligt anslag för att bedriva uranbrytning i Ranstad. [1] Ranstadsverket stod klart 1965 och framställning av uran bedrevs mellan 1965 och 1969. Verket hade byggts med avsikten att göra Sverige oberoende av uranimport, men nu hade förutsättningarna för den s.k. "svenska linjen" förändrats radikalt. Industrin satsade på lättvattenreaktorerna istället för tungvattenreaktorer, och fallande uranpriserna ledde till att det inte längre fanns något behov av fortsatt drift. Totalt framställdes dock 213 ton uran. Försöksverksamhet bedrevs sedan vid verket fram till 1981 (D.v.s. strax efter folkomröstningen). Därefter avvecklades verksamheten och man började återställa landskapet efter skifferbrytningen.

Nuläge

I OECD:s, IAEA:s och NEA:s statistik över världens brytvärda uranreserver är dock Sveriges andel mindre än 1 procent. Idag pågår ingen uranbrytning i Sverige, men det finns företag som är intresserade av att påbörja brytning. Exempelvis gör företaget Mawson redan provborrningar i Sverige.

Westinghouse Electric Sweden AB

Lokalisering
Västerås. Finnslätten och Tegnérområdet.

Westinghouse Sweden ingår i företagsgruppen Westinghouse som idag ägs av japanska Toshibagruppen.

Driftstillstånd
I drift sedan 1969.  Drifttillstånd innehas av Westinghouse Atom AB,  

Historik
1962 började ASEAs Atomkraftavdelning att utveckla en svensk lättvattenreaktor. 1968 påbörjas kärnbränsletillverkning på Finnslätten. Där tillverkade man bränsle till Sveriges första kommersiella kärnkraftsreaktor Oskarshamn 1. 1969 bildades ASEA-ATOM genom fusion mellan ASEA och statliga AB Atomenergi. 1982 köptes staten ut av ASEA och företaget blev helt privatägt. År 2000 blev ABB Atom en del av Westinghousegruppen.

Nordiska kärnkraftverk levererade av dåvarande ASEA ATOM, ABB Atom (nu Westinghouse):
Oskarshamn 1, 2, 3.
Barsebäck 1, 2
Ringhals 1,2,3,4
Forsmark 1,2,3
TVO 1,2 (Finland)

Nuläge

På Finnslätten i Västerås finns Bränslefabriken, Nuclear Fuel. Nuclear Fuel svarar för hela kedjan från forskning och utveckling till tillverkning av kärnbränsle och styrstavar för kokvattenreaktorer och tillverkning av bränsle för tryckvattenreaktorer samt programkoder för härdövervakning.

Bolaget har drygt 800 anställda i Västerås och Täby och är en komplett leverantör av kärnkraftsteknologi med mer än 50 års erfarenhet inom branschen. Bolaget har byggt elva kärnkraftverk i Norden och levererar idag kärnbränsle och komponenter, ombyggnader, el- och kontrollsystem och service på marknaderna i Europa, USA och Asien.
 

Slutförvar - Svensk kärnbränslehantering AB (SKB)

Fortfarande arbetar man med att ta fram metoder för slutförvaring samt att finna en plats för ett slutförvar för det använda kärnbränslet. Det finns en tidtabell för kärnkraftens avveckling och inrättandet av ett slutförvar som anger att slutförvaret ska börja byggas under 2010-talet och ska vara klart omkring 2060-70. Det senaste beslutet är att slutförvaret kommer att ske i Forsmark i Uppland. SKB är ansvariga för att skapa ett system som tar hand om avfallet från de svenska kärnkraftverken. Systemet består av ett flertal anläggningar:

Clab — centralt mellanlager för använt kärnbränsle

Efter 4-5 års användning är kärnbränslet i en reaktor förbrukade. Varje år byter man ut ungefär 20-25% (ca 250 ton) av bränslet i alla svenska reaktorer. Det radioaktiva bränslet måste tas om hand på ett säkert sätt. I väntan på slutförvaring placeras avfallet i ett mellanlager, Clab. 

Clab blev klart 1985 och ligger nära Oskarshamns kärnkraftverk. Här mellanlagras använt kärnbränsle i bassänger som är insprängda i berget, 25 meter under markytan. Mellanlagringen pågår i ca 40 år, därefter ska avfallet transporteras vidare för slutförvaring.

Drifttillstånd innehas av Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB

SFR — Slutförvar för radioaktivt driftavfall

SFR ligger nära kärnkraftverket Forsmark. Anläggningen är till för slutförvar av kortlivat låg- och medelaktivt avfall som sopor, skrot, isoleringsmaterial och använda skyddskläder från kärnkraftverken i Sverige. Man tar också hand om radioaktivt avfall från sjukvård, industri och forskning. SFR är i drift sedan 1988.

Drifttillstånd innehas av Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB

M/S Sigyn

Fartyget M/S Sigyn levererar avfall till Clab och SFR. 

Kapsellaboratoriet

Här forskar man kring hur man kan vidareutveckla tekniken som ska användas för att kapsla in använt kärnbränsle. Tekniken som utvecklas ska användas vid en framtida inkapslingsanläggning som beräknas komma i drift 2018. Kapsellaboratoriet invigdes 1998 och finns i hamnområdet i Oskarshamn. Den planerade inkappslingsanläggningen kommer att förläggas intill Clab (mellanlagret) i Oskarshamn.

Äspölaboratoriet

Äspölaboratoriet finns på ca 500 meters djup. Här pågår forskning kring den framtida slutförvaringen av använt kärnbränsle. Olika tekniska lösningar utförs i full skala och realistisk miljö. Laboratoriet togs i drift 1995. Det ligger i närheten av Figeholm, norr om Oskarshamn.