Lövsta sopstation

I alla tider har vi människor varit tvungna att hantera det avfall vi lämnar efter oss. Länge har sop- och avfallsmängden inte varit större än att vi utan problem har kunnat göra oss av med det genom att använda det som gödsel eller djurfoder. Alternativt har vi grävt ner avfallet eller lagt det på hög utanför boplatser, byar och städer utan att mängden har varit allt för störande. I samband med industrialiseringen och urbaniseringen av samhället under 1800-talets senare hälft ökade däremot avfallsmängden dramatiskt. I Stockholm insåg man att det behövdes nya lösningar för att ta hand om alla sopor och allt latrin. I ett industriellt samhälle var det nödvändigt med en industriell hantering av avfallet. I detta syfte köpte Stockholm stad in ett markområde vid Mälaren i Järfälla socken 1885.

Än idag, 120 år senare, arbetar man med konsumtionssamhällets avfall på denna plats i Stockholms västligaste utkant. Nu för tiden domineras verksamheten av att en av Stockholms tre återvinningscentraler ligger här, samt att man destruerar kylskåp på området. Bredvid dessa verksamheter reser sig två generationers sopförbränningsanläggningar och vittnar om områdets historia, som rymmer en aspekt av teknik- och industrihistorien vi ofta inte tänker på — avfallshanteringen.

Lövstas historia

Redan på 1880-talet började man hantera sopor och avfall ute på Lövsta. Som en följd av industrialisering och urbanisering hade Stockholm fått en så pass stor befolkning att man behövde finna en mer permanent lösning på stadens avfallsproblem. Det var då staden köpte in Lövstaområdet för att anlägga en soptipp och en latrinstation där. Från en järnvägsstation i Spånga strax utanför Stockholm anlade man ett järnvägsspår ut till Lövsta för att tågvagnar skulle kunna föra ut soporna och latrinet från Stockholm till den nya anläggningen.
Detta var innan vattenklosettens dagar och runt omkring i staden samlade en hel yrkeskår in latrin från stadens toaletter för vidare transport ut till Lövsta, där latrintunnorna tömdes och rengjordes. Latrinet blandades med torv för att kunna säljas som gödsel till de handelsträdgårdar som började växa upp omkring Lövsta. På så vis kan man säga att latrinhanteringen skapade en ny stadsdel till Stockholm: Hässelby. Vid 1920-talet svarade handelsträdgårdarna i Hässelby för hälften av Stockholms behov av grönsaker.

Redan 1907 invigdes den första sopförbränningsanläggningen på Lövsta. Innan dess hade man grisar som fick böka bland hushållssoporna. Idén var att omvandla soporna till billigt fläskkött åt stockholmarna men med tiden framstod detta som en mindre lämplig lösning. Grisarna självdog och fick grävas ner på området. När försöket med grisar lades ner hade man att välja mellan att satsa på deponi eller sopförbränning. 1901 beslöt Stockholm stad att bygga en sopförbränningsanläggning och sex år senare kunde den tas i bruk med full kapacitet. Anläggningen klarade som mest att bränna 160 ton sopor per dag. Denna kapacitet visade sig snart inte vara tillräcklig och man blev tvungen att bränna sopor i det fria eller tippa dem i Mälaren, som därmed fylldes ut allt mer. Bara 1931 tippade man 80 000 ton sopor i Mälaren. Resultatet kan man se än idag i en dramatiskt förändrad strandlinje.

1938 invigde man en ny förbränningsanläggning med en större kapacitet. Beslutet om byggnationen kom 1936 och då räknade man med en kapacitet som tog 1935-års sopmängd som utgångspunkt. Den nya sopförbränningsanläggningen planerade man skulle klara att bränna 110 000 ton per år fördelat på tre ugnar. Redan 1939 var volymen uppe i 140 000 ton sopor, något som efter förbränningen hade minskat till 35 000 ton slagg och aska. Värmen från förbränningen gav ånga till landstingets närliggande tvättanstalt medan slaggen lades på tipp.
Sopmängden som strömmade till Lövsta ökade hela tiden och 1955 installerade man en fjärde ugn i anläggningen. Denna ugn var inte tillräcklig och snart blev man tvungen att lägga sopor på tipp igen. Mellan 1962 och 1968 brände man dessutom sopor i tältugnar med corténplåt köpta i USA. Under denna tid installerades även en femte och större ugn i Lövstaanläggningen. Nu hade miljötänkandet blivit så pass utbrett att man även försåg anläggningen med en högeffektiv rökgasrening som renade avgaserna från 95 procent av stoftet.

På 1970-talet invigdes en ny sopförbränningsanläggning i Högdalen söder om Stockholm. Under detta och det följande årtiondet blev miljötänkandet allt mer framträdande och man började mer och mer med sopsortering och återvinning. Den nya Högdalenanläggningen var ansluten till fjärrvärmenätet, vilket betydde att man på ett bra sätt kunde återanvända soporna i form av energi från förbränningen. Lövstaanläggningen saknade sådan anslutning, där eldade man för kråkorna. Det blev allt svårare att försvara en fortsatt drift av sopförbränningsanläggningen i Lövsta och 1986 lades den ner.

En Lövstagubbe berättar  

Bland alla dem som arbetat på Lövsta finns det en som nog kan berätta mer än andra om anläggningen och dess historia. Roland "Rolle" Kristoffersson började arbeta på Lövsta som tidskrivare 1946. Hans far arbetade som murarmästare på anläggningen och även hans farfar och morfar arbetade på Lövsta i början av 1900-talet. Själv var han uppvuxen i krokarna och minns hur han som liten smög omkring där han inte fick vara. Bredvid den gamla sopförbränningsanläggningen från 1907 låg en destruktionsanläggning för kadaver och slakterirester och än idag minns han stanken från de rödmålade järnvägsvagnar som var destinerade dit. Omkring vagnarna surrade miljoner flugor som vittnade om vagnarnas innehåll och därmed om tillverkningen av industrifett och benmjöl på Lövsta.

De dofter av kadaver, sopor och latrin som blandades på Lövsta kan inte har varit trivsam. Att börja arbeta på Lövsta såg han däremot som något positivt. Eftersom han bodde i Hässelby slapp han restiden in till Stockholm och kunde dessutom spara de pengar som tidigare gick till tågbiljett. Som tidskrivare ingick även att ha hand om förrådet.

- Det var ju otroligt mycket prylar här med förrådsverksamheten, att hålla 90 gubbar med prylar och verktyg och allt vad det nu hette. Plus då att alla detaljer till sopvagnarna, låg ju också på förrådsbiten, berättar Rolle idag.

Efter att ha arbetat som tidskrivare och förrådsansvarig gick han snart vidare till andra och mer hantverksmässiga arbetsuppgifter. Han berättar:

- Jag hade slutat här på förrådet och sen lärde jag mig svetsa och så fick jag börja på verkstan och var med och byggde järnvägsvagnar.

Enligt ett turordningssystem var han som alla andra gubbar på Lövsta även med om att ibland väljas ut för att tvätta latrinburkar vid latrinstationen nere vid Mälaren.

- Det kom cirka tre till fem vagnar tisdag, torsdag, fredag under min tid som man var med och tvättade skitburk, fortsätter Rolle berätta.

Bland latrinburkarna kom även BB-burkar från privata förlossningshem och arbetet med dessa fyller fortfarande Rolle med avsmak. Arbetet i vagnverkstaden låg däremot för honom och efter studier till maskiningenjör befordrades han till maskinmästare.

Som maskinmästare var hans uppgift att se till att driften upprätthölls — till varje pris. Om det uppstod driftstopp så visste alla att det inte fanns någon annanstans att göra av soporna. Roland berättar:

- Högdalen fanns ju inte då. Och vi brände max drygt 1000 ton sopor per dygn på dom här ugnarna där tre av dem var byggda 1938, en var byggd -57 och en -65. Ugnarna som byggdes 1938, dom byggdes för att kunna bränna tre och ett halvt ton i timmen och vi körde nio, sju och nio ton i timmen på dom. Så det var min uppgift här att se till att det fanns reservdelar. Man ska vara medveten om att det inte fick hända något, för vi hade inte någon framförhållning med att göra av soporna någonstans utan det var bara köra ut dom på området och det hade vi ingen plats med.

Med tiden blev murarmästarens son platschef på Lövsta. Även han har murat roterugnar och som både maskinmästare och platschef hoppade han ofta in och murade för att visa hur det skulle göras eller helt enkelt för att få arbetet gjort.

- Jag har ju jobbat med ugnarna hela tiden. All personal som jag rekryterade och sen blev bas för fick jag ju tala om hur dom skulle göra. Kunde jag inte det fick man ta på sig blåkläder och så gick man in och visade hur dom skulle göra.

Roland Kristofferson blev Lövstas sista platschef och när han gick i pension på 1990-talet hade redan sopförbränningsanläggningen varit nedlagd i tio år. Hade han fått som han ville så hade sopförbränningsanläggningen anslutits till fjärrvärmenätet i samband med att den femte ugnen byggdes på 1960-talet och kanske hade anläggningen då fortfarande varit i bruk.

Lövsta idag

Idag står byggnaden efter 1938 års sopförbränningsanläggning kvar som ett nedgånget monument över 1900-talets industrialism, urbanisering och konsumtionssamhälle. Ugnarna har sedan länge kallnat och dammet och bråten som samlats i den gamla funktionalistiska byggnaden får samsas med patronhylsor från militära övningar, samt klotter från nyfikna ungdomar. På planen utanför driver SITA en återvinningsstation åt Stockholm stad och området rymmer även ett företag som sysslar med destruering av gamla kylskåp, en däckfirma och ett motorcykelgäng som bygger motorcyklar av chopperstyp. I den gamla personalmatsalen finns ett företag i ljudisoleringsbranschen och på en av de gamla tipphögarna ligger en go-kartbana och en paint-ballbana. Namnet JoyCenter känns märkligt malplacerat.

Området har alltså omvandlats från att ha varit en renodlad sopstation, till att ha blivit ett typiskt diverseområde i Stockholms periferi. Soporna har dessutom blivit allt mer eftertraktade. Förutom de vanliga containerråttorna besöks nu området nattetid även av skåpbilar med registreringsskyltar från Östeuropa. De utrangerade kylskåpen och en hel del av det som blivit klassat som sopor i återvinningscentralens containrar har en marknad i Östeuropa.

Verksamheten är olaglig, men tolereras av återvinningscentralens personal så länge "skattsökarna" inte skräpar ner för mycket på området. Alla försök att hindra de nattliga aktiviteterna har visat sig för kostbara. När man installerade det senaste gallret var det uppklippt innan ens hela gallret var färdigt.

Det som en gång var konsumtionssamhällets slutstation, där det som vi hade definierat som sopor skickades till förbränning, är idag bara en station i ett återvinningssamhälle där våra föremål ständigt omdefinieras. Det som en gång varit en fåtölj omdefinieras här till att bli ett stycke sopa, till att bli en energibärare avsedd att brännas i ett fjärrvärmeverk, eller rent av till att återigen bli en fåtölj, stulen för eget bruk eller för att skickas till en marknad i ett annat land där det som vi har ratat ändå kan ha ett värde.

Tekniska museet dokumenterar

I Tekniska museets arkiv finns många fler bilder från dokumentationen av Lövsta sopstation. Välkommen in om du är intresserad av att veta mer!
 
Text: Peter Du Rietz.