Vattenkraft

Ett nät av kraftledningar byggdes upp så att elektriciteten från våra forsar och älvar kunde spridas.

Elektriciteten från vattenkraften, lyste upp städer och hem, gjorde hushållsarbetet enklare, gav kraft till industrier och fick tåg och spårvagnar att rulla. Vattenkraften är en ren energikälla men landskapet förändrades när älvarna byggdes ut och människor fick ibland flytta från sina hem.
 
På 1920-talet gjorde man fortfarande det mesta hemarbetet för hand. Trettio år senare fanns elektriska apparater i de flesta hem. De förändrade helt vårt sätt att leva. Matlagning, tvätt och städning — allt blev enklare med elektricitet!

Vattenkraft

Vattenkraften hade mycket stor betydelse redan innan Sverige industrialiserats. Mjölkvarnar eller sågverk kunde exempelvis drivas med vattenhjul, ofta med flera meter i diameter.

Vid pappersbruk, järnbruk och andra slags industrier var tillgången till vattendrag en avgörande faktor för var man kunde förlägga produktionen. Städer som Norrköping och Eskilstuna är exempel på platser som blomstrat i dån och brus från vattnets flödande energier.
 
Ända fram mot sekelskiftet 1900 var direktdrift med vattenkraft en viktig drivkälla vid järnbruk, textilfabriker, pappersbruk och trämassafabriker.

Belysning och kraft

Den första kända användningen av vattenkraftproducerad elektrisk belysning inomhus ägde rum i Rydals bomullsspinneri i Västergötland 1882. Men fortfarande återstod ett problem, det var svårt att överföra elektriciteten över längre sträckor. 
 
1893 skedde en avgörande förändring. Det var året då den svenske uppfinnaren Jonas Wenströms teknik för trefas växelström användes för första gången. Försöket har gått till historien eftersom det betecknar början på den så kallade trefastekniken som gjorde det möjligt att överföra elektrisk ström över stora avstånd, utan nämnvärd kraftförlust. Detta hade varit omöjligt med likström.
 
Den nya tekniken bröt upp gamla begränsningar. Nu kunde tung och energikrävande industri elektrifieras tack vare att det gick att utnyttja vattenkraften i avlägset belägna vattenfall. Ett tidigt exempel på det är Hofors AB som 1895 kunde koncentrera sin produktion på en och samma plats.

Utbyggnaden av vattenkraften

Utbyggnaden av vattenkraften tog fart i och med 1918 års vattenlag. Den nya vattenlagen innebar att nationens och industrins energibehov prioriterades framför den enskilda människans. Tidigare hade olika ägarintressen utgjort en bromskloss för utbyggnaden. Den allmänna uppfattningen var att industrin måste gynnas för att skapa välstånd för landet som helhet.
 
Vattenkraften kom att få en avgörande betydelse för den svenska industrins utveckling. Utbyggnaden av vattenkraft blev också ett sätt att vinna självständighet. Runt 1900 var förhoppningarna om vattenkraften skulle minska kolimporten mycket höga. Den svenske Nobelpristagaren Svante Arrhenius uppskattade exempelvis att de svenska vattenfallen skulle kunna stå för all el vi behövde — och dessutom leverera 10-20% av kraftbehovet för hela världens industri och järnvägsdrift.
 
Den statliga Kungliga Vattenfallsstyrelsen bildades 1909 som idag är Vattenfall. Det första stora projekt var utbyggnaden av Trollhättans vattenfall. Kraftstationen i Trollhättan togs i drift 1910. Samma år beslutade riksdagen att bygga ut Porjusfallen i Lule älv. Avsikten var främst att elektrifiera den så kallade malmbanan, det vill säga, den järnväg som byggts för att kunna transportera järnmalm från Kiruna söderut.
Ännu hade man inte de tekniska möjligheterna att överföra elektricitet från Norrland till södra Sverige.

Sverige kopplas ihop

Efterhand producerades alltmer elektrisk energi på allt större avstånd från de platser där den skulle användas — det var utbyggnaden av denna tekniska infrastruktur som nu bildade det nätverk som blev förutsättningen för det elektriska livet vi vant oss vid.
 
Det fanns två stora, regionala nät i början av 1920-talet. Nästa steg var knyta ihop ett nationellt nät. För detta krävdes en teknisk utveckling av högspänningsöverföringar och att kraften från Norrland kunde tas söderut.
 
1952 skedde den slutliga "ihopkopplingen" mellan norra och södra Sverige. Den 100 mil långa ledning som byggdes mellan vattenkraftverket i Harsprånget och Hallsberg var den första i sitt slag i världen. Nu var Sverige ett elektrifierat land.

Varde ljus

Elektriciteten första användningsområde var belysning. Det elektriska ljuset skiljde sig från all tidigare belysning. Dess sken var starkare och det kunde lysa i timtal utan att ljusstyrkan minskade. Elektriciteten upplevdes till en början som ett nästan magiskt fenomen, eftersom varken oljor, talg, ved eller ens någon brinnande låga var inblandad.
 
I Sverige tändes elektriska bågljuslampor för första gången 1876 vid sågverken Marma i Hälsingland och Näs i Dalarna.
Resultatet blev att de dittills så korta arbetsdagarna under vintertid kunde förlängas och produktionen kunde därmed öka.
 
Att producera el genom ångmaskiner blev också vanligt i städerna. Därmed blev stenkol också viktigt för elproduktionen. I Stockholm var Blanch´s Café den första lokalen som använde sig av det nya moderna elektriska ljuset.

Elektricitet i hemmet

Efter första världskriget började också de elektriska apparaterna att hitta in i svenska hem. För många blev de första elektriska apparaterna lampan och strykjärn. Strykjärn började säljas kring 1910 och fanns 1919 med i Åhlén & Holms kataloger för första gången. De elektriska strykjärnen blev en framgång eftersom de var bekväma att använda och dessutom inte riskerade att smutsa ned kläderna, till skillnad från många tidigare varianter. De var också förhållandevis billiga.
 
Nästa elektriska apparat i hemmet kunde bli en radioapparat i slutet av 1920-talet. Det dröjde däremot innan den elektriska spisen fick sitt genombrott. Vid den här tiden lagades fortfarande nästan all mat i hushållen på vedspis eller gasspis.
 
Dammsugare hade börjat tillverkas av Lux redan 1913, men de var länge en lyxutrustning som ett fåtal hade råd med. Under 1950-talet blev dammsugaren allt vanligare i svenska hem. I början av 1950-talet fanns de i 40% av hushållen, vid årtiondets slut i 74%.
 
Efter första världskriget drabbades elkraftsbranschen av växlande konjunkturer med varierande efterfrågan på elektricitet från industrin och företag. Därför började man att arbeta aktivt för att också hushållens elanvändning skulle öka. En sådan ökning skulle ge högre och jämnare inkomster för elbolagen.
 
1928 startades Fera - Föreningen för elektricitetens rationella användning. Fera arbetade framför allt med att sprida information och göra reklam för mer elektrisk utrustning i hemmen. Föreningens propagandabyrå massproducerade annonser som spreds dagspressen.
Under 1930-talet propagerade Fera också intensivt för elektrisk kokning. Den elektriska spisen var den apparat som kraftbolagen ville se att människor började använda och på så vis öka elanvändningen i hushållen. År 1953 var det fortfarande bara 26% av alla hushåll som hade elspis.
 
Elektriska kylskåp började tillverkas av Electrolux 1927. De spreds snabbt under 1930-talet och ersatte källare, skafferier och vanliga köksskåp, för dem som hade råd. Utan kylskåp måste många känsliga varor köpas dagligen. 1948 fanns kylskåp i 19% av de  svenska hemmen. Tio år senare hade 53% kylskåp hemma.

Hemmet, 1950 och framåt

Men det var först under andra hälften av 1950-talet som de elektriska hushållsapparaterna blev så vanliga att de helt påverkar vårt sätt att leva. Det var nu som välståndet gjorde kylskåp och tvättmaskiner till standard. När decenniet övergick i 1960-tal var redan många av hemmens basfunktioner elektrifierade: matlagningen och matens förvaring, tvätten, städningen och belysningen.
 
1960-talet och 1970-talet blev goda år i Sverige. Välfärden omfattade de flesta och det syntes i hemmen; TV, elektriska grammofoner, bandspelare, tvättmaskiner, frysar, elektriska grillar och så småningom också elektriska radiatorer kom att bli var mans egendom.

Kvinnorna och elektriciteten

Eftersom kvinnorna stod för det mesta arbetet i hemmen, blev elektriciteten och dess möjligheter också en kvinnlig angelägenhet. Ett problem som blev allt vanligare bland de bättre beställda hushållen under 1920-talet, var bristen på "dugligt tjänstefolk". Vid den här tiden började finnas större möjligheter för kvinnor att bli yrkesarbetande t.ex. inom kontor och handel. Det bidrog också till att allt färre sökte sig till tjänster som hushållerskor.
 
Arbetet i hemmet ansågs av tradition vara kvinnornas område och det var kvinnorna som var de tänkta användarna för de elektriska hushållsprodukterna. Å andra sidan var det fortfarande främst män som hade råd att köpa dem.

Industrin 

Elektrisk kraft har en kortare historia än det elektriska ljuset. Det var inte förrän i början av 1880-talet som ingenjörer och vetenskapsmän blev på det klara med att elektriciteten kunde användas för att driva motorer, det vill säga att den mekaniska energin i vattenkraft eller ångkraft kan omvandlas till elektrisk energi som via ledningar leds till en elektrisk motor där energin åter omvandlas till mekanisk energi.

Fram till mitten av 1890-talet var antalet elektriska motorer försvinnande få och de som fanns drevs ofta av generatorer kopplade till ångmaskiner. Ännu 1896 drev vattenhjul och turbiner direkt eller via transmissioner 38% av den totala motorkraften i industrin, medan ångmaskiner svarade för 38%.

Vattenkraften möter motstånd

"Att en vacker trakt förfulas är ju beklagligt, men när det sker för att hjälpa industrin i landet och därmed det allmänna välståndet, har man ingen rätt att sjunga några klagovisor."
Så skrev Svenska Turistföreningen på 1910-talet (Garnert, s 155).
Ungefär fyrtio år senare var föreningen först med att inleda en debatt om utbyggnaden av vattenkraft genom att föreslå att det borde upprättas en lista över särskilt vackra vattenfall där man inte skulle bygga några vattenkraftverk.
 
Att det var Svenska Turistföreningen som inledde debatten om utbyggnaden av vattenkraft kan låta konstigt idag, men den tidiga miljödiskussionen handlade främst om estetiska frågor. Man tyckte helt enkelt att utbyggnaden förfulade naturen.
 
Motståndet växte och på flera platser demonstrerade människor mot de planerade utbyggnaderna. Motståndarna lyckades driva igenom sin fråga. 1972 togs det historiska riksdagsbeslutet att de fyra outbyggda huvudälvarna Torne, Pite, Kalix och Vindelälven skulle bevaras. Det gäller fortfarande idag.
 
Efter oljekrisen och miljörörelsens födelse under 1970-talet kom vattenkraften ändå att lyftas fram som det miljövänligare alternativet i jämförelse med kärn- och oljekraften. Vattenkraften var trots negativ inverkan på naturen, förnybar och gav inga miljöförorenade avfall, eller hälsorisker för människor.