Sveagruvan

Exploatering av Arktis - en lång historia

I början på 1900-talet var ögruppen Svalbard ett ingenmansland. Flera olika länder ansåg sig ha rätt till den arktiska ögruppen. Framför allt lockade stenkolsfyndigheter som upptäckts på huvudön Spetsbergen. Även svenskar ockuperade landområden på Svalbard, men det var bara på en plats som Sverige verkligen lyckades få igång kolbrytning i större skala.

Svensk kolbrytning på Svalbard

År 1917 började företaget "AB Spetsbergens svenska kolfält" bryta kol vid den så kallade Sveagruvan. Under de följande åtta åren bodde sammanlagt ungefär 2000 svenskar i det lilla samhället kring gruvan.

Projektet fick dock ett snöpligt slut. År 1925 utbröt en svår brand i gruvan. Man lyckades inte släcka och tvingades till sist att lägga ned verksamheten. 1934 såldes Sveagruvan till norska gruvbolaget "Store Norske". Sveagruvan är idag den viktigaste kolfyndigheten på Svalbard.

I Tekniska museets samlingar finns ett stort bildmaterial som visar livet vid den svenska kolgruvan. Här vill vi berätta något om denna historia, men också lyfta fram kopplingen till dagens exploatering av naturresurser i de arktiska områdena. I takt med att klimatet förändras smälter isarna kring Nordpolen. Det innebär paradoxalt nog att det kommer bli möjligt att komma åt stora gas- och oljefyndigheter på havsbotten. Redan på 1900-talet exploaterades området i Arktis av flera länder - då för att komma åt stenkolsfyndigheter.

Arktis

Polarområdet kring Nordpolen kallas Arktis. Här ingår bland annat delar av Kanada, Grönland, USA (Alaska), Ryssland, Skandinavien (Svalbard) samt Norra Ishavet. Nordpolen är jordens nordligaste punkt. Området är täckt av stora ismassor, men det finns ingen landyta under. Det är här på havsbotten som man räknar med att det finns stora mängder gas och olja. Nordpolen är idag internationellt territorium.

Iskallt och otillgängligt

Svalbard ligger halvvägs mellan Nordkap och Nordpolen. Spetsbergen är huvudön i ögruppen. Svalbard var länge ett av världens sista ingenmansländer. Först 1925 blev hela ögruppen en del av Norge. Det arktiska klimatet innebär att ögruppen helt isolerad under vintern på grund av isen. Det råder mörker i månader. Under den kallaste vinterperioden hamnar medeltemperaturen kring 35 minusgrader och kylan förvärras ofta av kraftiga stormar. Att resa till denna kalla och otillgängliga plats, var ett risktagande i början på 1900-talet. Den svenska gruvan låg dessutom belägen i Braganzabukten, längst in i den så kallade Van Mijenfjorden. Denna frös till is i början av november och inte förrän början av juli varje år var det möjligt att ta sig dit med båt igen.