Kärnkraft

Ågesta kraftvärmeverk under provdrift 1960. Foto Tekniska museets bildarkiv.

Idag genereras ca 38 % av den svenskproducerade elenergin från kärnkraft. Sverige är därmed den tionde största användaren och producenten av kärnkraftsel i världen.

Sedan 1940-talets mitt har kärnkraften stått på världens agendor. Energioberoende och ett starkt försvar skulle skapa välfärd och säkerhet.Tilltron var enorm till den nya teknikens möjligheter, både för civila och militära ändamål. Sedan 1970-talet har hoten och riskerna betonats. Vad man än känner för kärnkraften är det ett av de viktigaste nationella projekten som dragits igång under efterkrigstiden.

Svensk kärnkraftshistoria

Tio dagar innan den första atombomben släpptes, kontaktade USA och Storbritannien den svenska regeringen. Syftet var att skaffa sig förköpsrätt till de stora svenska urantillgångarna. Sverige gick USA och Storbritannien delvis till mötes: Man skärpte t.ex. omedelbart kontrollen av det svenska uranet. Samtidigt fick fysikern Manne Siegbahn i uppdrag att utreda frågan vidare. Innan den svenska regeringen lämnat något slutgiltigt svar bombades Hiroshima.
 
De amerikanska atombomberna ledde till febril verksamhet i flera länder. I Sverige startade statsminister Tage Erlander Atomkommittén redan under hösten 1945. Målet med kommittén var att "finna lämpliga metoder till tillgodogörandet av atomkraften". Atomkommittén förordade sedan en ordentlig satsning på svensk kärnforskning. För att undersöka och utveckla atomenergins praktiska användbarhet bildades 1947 forskningsorganisationen AB Atomenergi som ägdes gemensamt av staten och 24 industriföretag.

Enligt amerikanska källor var de svenska urantillgångarna bland de viktigaste i världen. Den svenska socialdemokratiska regeringen drog slutsatsen att man hade goda förutsättningar för ett eget atomenergiprogram. År 1950 togs beslutet att Sverige skulle starta ett uranutvinningsverk i Kvarntorp. Samma år bestämde man att Sveriges första kärnreaktor skulle byggas. Den stod klar 1954. Genom denna första forskningsreaktor skaffade sig Sverige erfarenhet av att konstruera och bygga en reaktor och utbildade samtidigt en liten stab av kompetenta ingenjörer. Det skulle visa sig vara användbara erfarenheter vid senare atomprojekt.

Svenska linjen

1956 formulerade Atomenergiutredningen riktlinjerna för det svenska atomenergiprogrammet. Optimismen var stor inför den nya energikällan och man inriktade sig på att skapa självförsörjning med hjälp av inhemskt uran och egen tillverkning av tungt vatten (Det sistnämnda blev dock aldrig av). Målet var att Sverige inte längre skulle behöva importera stora mängder bränsle för att producera värme och elkraft. I utredningen föreslogs att staten skulle vara huvudansvarig för den kommande energiutbyggnaden. Man tänkte sig att fem eller sex reaktorer skulle vara i drift före 1965 och ytterligare några innan 1970. Det som gjorde atomkraften särskilt löftesrik var att man ansåg att de termiska reaktorerna bara var början för atomenergitekniken och så småningom skulle de ersättas av bridreaktorer och fusionsreaktorer som hade mindre energiförluster.

Atoms for Peace

USA hade efter krigsslutet haft en mycket restriktiv hållning då det gällde spridning av information kring atomkraften. Denna inställning förändrades radikalt 1953 då President Harry S Truman i atomprogrammet "Atoms for peace" erbjöd teknisk information och uran till andra länder. Villkoret var att atomkraften skulle användas i fredligt syfte och att USA gavs rätt att följa upp detta. Med "Atoms for peace" förändrades förutsättningarna på atomområdet.  En annan viktig milstolpe var den första internationella atomkonferens som hölls i Genève i augusti 1955. Som en direkt följd av konferensen skapade FN ett organ för atomenergikontroll, IAEA 1957. Med dessa aktioner fick den civila atomkraftsindustrin sitt definitiva genombrott.

Atomkraft — framtidens energikälla

Den första eran, ungefär 1945 till och med 1975, präglades i Sverige av en stark tilltro till det nya fältet; såväl från forskarhåll som från näringsliv och politiker och människor i allmänhet. Under denna period pågick en forsknings, experiment- och utvecklingsperiod på området. Men, det var inte förrän under 1970-talet som det startades kärnkraftverk i kommersiell mening och det var också då man blev tvungen att hantera reella risker och problem knutna till atomkraften.

Innan 1970-talet fanns knappt någon politisk strid kring kärnkraften. Även miljörörelsen var positiva och till och med pådrivande då det gällde den nya energikällan. Atomkraften ansågs nämligen kunna ersätta behovet av att bygga ut älvarna. Att energikonsumtionen ständigt ökade ifrågasattes inte heller. Så sent som i en SOU:utredning från 1970 står att läsa att en hög energikonsumtion kan ses som tecken på hög kulturell utveckling och hög materiell standard. I samma utredning angavs även att frågan om närförläggning av kärnkraftverk skulle prioriteras. Fyra år senare utreddes frågan om att placera kärnkraftverk i svenska tätorter. I statsverkspropositionen från 1973 framgår att man kunde tänka sig en utbyggnadsplan på 24 reaktorer fram till 1990.

Motstånd mot kärnkraft

Den politiska enigheten rådde fram till åren 1972-73 då Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin övertygades om kärnkraftens risker. Nu började man diskutera problemet med att ta hand om radioaktivt avfall och 1973 tillsattes en utredning för att undersöka hur man skulle ta hand om det använda kärnbränslet. 1976 hade opinionen svängt och kärnkraften blev en stor fråga inför riksdagsvalet. Fälldin drev frågan om avveckling och de borgerliga vann också valet.

Den 23 mars 1980 genomfördes en folkomröstning om kärnkraften. De tre valalternativen (Linje 1,2,3) handlade egentligen inte om kärnkraftens vara eller icke vara, utan om på vilket sätt avvecklingen skulle ske. Vid den här tidpunkten fanns fortfarande sex svenska reaktorer som ännu inte tagits i drift. Linje tre förespråkade att ingen av dessa skulle tas i drift, medan de andra två stod för en mer långsiktig avvecklingsplan. Resultatet av folkomröstningen blev svårtolkat. Ingen av de tre linjerna lyckades få någon egen majoritet. Flest röster fick dock linje 2 med mottot: "Avveckla kärnkraften, men med förnuft." Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att ingen utbyggnad av kärnkraften fick ske utöver de tolv reaktorer som för tillfället redan var i drift eller under uppbyggnad. Man bedömde att den tekniska livslängden för reaktorerna var cirka 25 år och därför fastslog riksdagen att kärnkraften skulle vara helt avvecklad 2010. Samtidigt som man beslutade sig för att avveckla kärnkraften godkände riksdagen således att man skulle ha tolv reaktorer i landet, vilket är ett av de mest ambitiösa kärnkraftsprogrammen i världen, beräknat per capita.

Svensk kärnkraft idag

1999 och 2005 stängdes Barsebäck 1 och Barsebäck 2 i linje med avvecklingslagen från 1997. Idag finns tre kärnkraftverk i Sverige: Forsmarksverket, Oskarshamnsverket och Ringhalsverket. Tillsammans innehåller de tio reaktorblock och levererar nästan hälften av all elektricitet i Sverige. (År 2006 levererade de ca 65 terawattimmar el, vilket motsvarade ca 46 % av den i Sverige genererade elektriska energin.)

Sveriges nuvarande regering bedriver en rätt kärnkraftsvänlig politik. Inga reaktorer kommer att stängas under mandatperioden och under alliansens gemensamma valkampanj sade man sig dessutom vilja avskaffa avvecklingslagen från 1998.

Runt om i världen pågår dock arbete med att lägga ned kärnkraftsanläggningar. Hittills har ca 110 kommersiella kärnkraftverk, ca 250 försöksreaktorer samt ett antal anläggningar för bränslehantering lagts ned. Därmed har antalet reaktorer minskat i världen under de senaste åren. Den totala kärnkraftsproduktionen har dock ökat på grund av effekthöjningsprogram av befintliga reaktorer, samt att nybyggda reaktorer är större än de gamla.

Se och läs mer

I boken Ågesta - kärnkraft som kulturarv (Tafvelin Heldner, Dahlström, Lundgren)  hittar du mer att läsa om den tidiga kärnkraftsepoken och särskilt om Ågesta kraftvärmeverk. Boken gavs ut av Tekniska museet, Stockholms läns museum och Länsstyrelsen i Stockholms län 2008. Tekniska  museets årsbok Daedalus hade temat kärnkraft retro 2008. I den reflekterar olika författare på temat. I Tekniska museets arkiv finns cirka 300 bilder från dokumentationen vid Ågesta kraftvärmeverk.

Kontakt och mer information:  Magdalena Tafvelin Heldner

Kärntekniska anläggningar i Sverige

Ranstads uranextraktionsverk. Foto: Magdalena Tafvelin Heldner

Mer om kärnkraft & nyheter

Läs mer om kärnkraften i Sverige och världen och få senaste nytt från Strålsäkerhetsmyndigheten.

Radiumrusch

Brev från Marie Curie till  AB Kolm. Tekniska museets arkiv.