Nanna Svartz

Nanna Svartz föddes 1890 och växte upp i Västerås. Hennes far Johan Svartz var lärare i latin. Hennes mor hette Anna Svartz, född Moxén. Nanna var den yngsta av fem syskon. Men hon var den enda som uppnådde vuxen ålder. Hennes bror dog av ett hjärtfel och hennes tre systrar dog i tuberkulos.

 1908 flyttade familjen till Stockholm för att Nanna Svartz ville studera vidare och bli läkare. Även hennes blivande man, Nils Malmberg, studerade till läkare i Stockholm. 1927 försvarade Nanna Svartz sin doktorsavhandling. Tio år senare blev hon professor i invärtesmedicin vid Karolinska Institutet och Sveriges första kvinnliga professor inom medicin. Hennes utnämning till professor skedde via en omröstning på Karolinska Institutets lärarkollegium. De flesta röstade på henne, trots att det kom en hel del kritik från människor som inte kunde föreställa sig en kvinnlig professor vid Karolinska Institutet. Nanna Svartz blev också den första föreståndaren för Konung Gustav V:s forskningsinstitut.

 Nanna Svartz forskade på reumatiska sjukdomar och hennes forskning blev mycket framgångsrik. Mot slutet av 1930-talet tog hon kontakt med Pharmacia. Hon föreslog att de skulle prova att sätta ihop ett medel mot infektioner med ett medel mot inflammationer, det vill säga sulfapyridin och salicylsyra. Tanken var att skapa ett läkemedel mot reumatism som även kunde motverka inflammationer. Ämnet visade sig fungera mot både reumatism och tarmsjukdomar. Läkemedlet, som fick namnet Salazopyrin, började säljas 1940. Det blev en succé och används än idag.

 Nanna Svartz fortsatte sitt arbete som forskare och läkare fram till 1983, då hon var 93 år gammal. Hon dog 1986.