Grammofonen

En grammofon har en skiva som ljudmedium. Ljudvågorna registreras i en fåra som rör sig i sidled, med konstant djup.

Emile Berliner var den som uppfann en användbar grammofonskiva och fann metoder att kunna mångfaldiga en inspelad skiva. 1887 lämnade han in den första patentansökan på en ”gramophone”. 1888 fick han patent på en grammofonskiva av zink. Spåret etsades in.

I jämförelse med rullarna till en fonograf fanns nu möjlighet till en bättre ljudåtergivning men nackdelen var att man inte längre själv kunde göra inspelningar.

På 1890-talet började man tillverka skivor av ett material som liknar hårdgummi. Ljudet överfördes från en pick-up via en ledbar arm till en tratt som förstärkte ljudet. Från 1910-talet byggdes tratten in i lådan som oftast var av trä. Det fanns eleganta golvmodeller med tratten inbyggd eller till och med utformad som en golvlampas skärm.

Vid 1920-talets mitt förbättrades skivornas ljud påtagligt genom att elektromagnetiska graverdosor och picuper började användas. Picupen kopplades till en radios förstärkare med dess högtalare. Vid samma tid ersattes fjäderverksmotorn med en elmotor. Några år senare kom de första radiogrammofonerna. De sammanbyggda radiaoapparaterna och grammofonerna blev ofta en betydande möbel i mer välbärgade hem mot slutet av 1920-talet. Samtidigt ökade populäriteten av de betydligt smidigare pegamoidklädda resegrammofonerna, med ett uppfällbart lock med plats för skivor och inbyggd tratt.

I museets samlingar finns många exempel på olika stadier i utvecklingen, från en av Berliners första grammofoner till 1970-talens mer exklusiva skivspelare.

Nedan kan Du i ett klipp från Youtube höra hur de första grammofonerna kunde låta.