Fonografer

1877 presenterades fonografen (ljudskrivaren) i USA. Denna apparat kunde enligt uppfinnaren Thomas Alva Edison, användas som leksak, för att bevara tal och musik, som diktafon, som talande bok för blinda, till nöje och till mycket mer. Edison löste problemet med att ”bevara ljudet och låta det ljuda igen”.

På fonografen spelas ljudet in på en rulle som snurrar med konstant hastighet. På rullen graveras ljudspåret in med en nål som är fäst vid ett membran. Membranet vibrerar i takt med de ljudvågor som träffar det. Ljudvågorna förstärks genom en tratt som man pratade eller spelade i.

På de första fonograferna spelades ljudet in på en tunn tennfolie. Ljudspåret graverades in med en picupnål som en ”berg-och-dalbana”, nålen rörde sig upp och ner jämfört med skivans ”flodfåreskrift”.

Ljudåtergivningen var dålig men trots detta växte intresset för musikunderhållning, såväl i hemmen som på caféer och i samlingslokaler eller biograffoajéer. In- och avspelningsapparaterna utvecklades ständigt under 1890-talet och början på 1900-talet.

Fonografer tillverkades och såldes till slutet av 1910-talet men då hade grammofonen helt tagit över marknaden.

Dikteringsfonograf

Redan vid patentansökan insåg alltså Edison att fonografen var lämplig som diktafon på kontor. Vaxrullarna kunde avlyssnas ett antal gånger och sedan ”svarvas av” för att återanvändas. 1907 utvecklades ”Parlograph” för kontorsbruk. Den byggde på att större rullar med åtta minuters inspelningstid användes. Dikteringsfonografen förbättrades i olika versioner och användes på till exempel kontor och sjukhus till 1950-talet.

Museet har en representativ samling av fonografer, från de flesta större tillverkarna och dessutom två av Edisons allra första modeller. Här finns också ett flertal av Edisons och andra typer av diktafoner som visar den tekniska utvecklingen genom åren.

Nedan kan Du lyssna på en mycket tidig fonografinspelning från 1877 av Edison själv.