Självspelande instrument

Speldosor

De äldsta speldosorna kom under 1700-talets slut. De flesta tillverkades i Schweiz av hantverkare som hemarbete. Ett fjäderverk drev runt en cylinder på vilken ett antal metallpiggar var fästade. Dessa knäppte på olika långa metalltungor vilka gav ifrån sig olika toner. Cylindern kunde skjutas i sidled för ett nytt stycke och man kunde välja upp till tolv olika musikstycken på de mer sofistikerade modellerna.

På 1810-talet blev de mycket populära. Fram till 1860-talet monterades de in i enkla trälådor som förstärkte klangen. På 1870-talet började lådorna oftare smyckas med utsirningar och intarsia på locket och dyrare speldosor hade ibland även ett klockspel. Det fanns också en möjlighet att byta cylindrar på de mer exklusiva.

Musiken var avsnitt ur klassiska verk, valser, polkor eller marscher som var dåtidens populärmusik.

I Tekniska museet samling finns miniatyrspeldosor och exklusiva med klockspel.

Speldosor med skivor

De första speldosorna med skivor konstruerades i Tyskland och USA vid mitten av 1800-talet och de blev mer populära mot 1890-talet. Skivorna fanns i olika storlekar och var gjorda av järn- eller zinkplåt med musikstyckets titel, kompositör och ibland årtal påtryckt. Nedvikta piggar påverkade de olika tungornas klang. Fjäderverket vreds upp med vev eller nyckel. Skivorna gick lättare att byta och var mycket billigare än nya cylindrar.

Polyphon, Symphonion och Regina var de dominerande fabrikaten. Från mitten av 1890-talet till omkring 1905 var speldosor med myntinkast vanliga på t ex caféer, de var föregångare till senare tids jukebox. Skåpen var tillverkade av ek, valnöt eller något mörkbetsat träslag och ofta mycket utsirade i tidens smak, ofta med ett urverk överst.

Det fanns också billigare skivspeldosor av enklare slag där plåtskivorna ersattes av kartong.

Det fanns också pneumatiska speldosor som fungerade som positiv. Med hjälp av en lite bälg skapade man en luftström som mekaniskt styrdes med hjälp av piggar som i sin tur påverkades av de perforerade skivorna. Luftströmmen fick de metallbleck att vibrera. Se TM 39.769.

I museets samling finns flera utföranden representerade, med papp- eller plåtskivor eller band med ”hålkort”.

Pianoharpa

Pianoharpan är en större speldosa med en trävals med islagna järnpiggar. Valsen vreds runt med en vev. Spelverket byggdes oftast in i ett bord med vackert svarvade ben. En annan benämning var ”smålandsharpa” för att de flesta tillverkades i Småland under 1880- och 1890-talen. Valsen kunde ha upp till tolv melodier som kunde bytas genom att valsen försköts i sidled.

Pianoharpor köptes till skolor och församlingar där läraren respektive prästen, inte var musikalisk nog för att själv kunna spela ett instrument.

Självspelande pianon

Kunde man inte spela piano fanns det ändå en möjlighet att få en stunds musikalisk upplevelse. Självspelande pianon och flyglar började tillverkas vid mitten av 1800-talet. De kallades ofta pianola och tillverkades industriellt från 1880-talet i USA, Tyskland och Frankrike. Hade man redan ett piano behövdes bara en ”försättare” som placerades framför pianot. På försättaren fanns små klubbor som tryckte ner tangenterna.

Musikstycket var programmerat med hål i ett papper som rullades till en cirka 30 centimeters bred rulle. Perforeringen utfördes av en pianist med hjälp av en perforeringsmaskin. Rullarna kunde därefter massproduceras.

En försättare eller en pianola trampades med två pedaler som på en orgel. Senare versioner hade en elmotor som drev pumpningen. Luften passerade genom en metallist med ett antal hål. När ett hål på pappersrullen passerade sögs luft in, vakuum, och en tangent trycktes ned som gjorde att en klubba slog på en sträng.

De äldsta rullarna var gjorda för 66 av klaviaturens normalt 88 tangenter. För att så mycket som möjligt likna en pianists spelande, fanns det bl a en spak för temporeglering och en som gav möjlighet att betona så att tonerna fick en hårdare eller mjukare klang. Man kunde dessutom spela ”fyrhändigt”, tillsammans med pianorullen.

I början av 1900-talet minskade intresset för självspelande pianon och speldosor, fonografen och grammofonen utvecklades och var mer behändiga. I USA fortsatte dock intresset och än idag kan man köpa pianorullar, nu även med pop och annan modern musik.

Tekniska museet har ett antal försättare samt ett par självspelande pianon. Till dessa finns ett stort antal musikrullar.

Ett unikt självspelande piano finns i samlingarna. Det kallades Melograf eller Autopiano och var konstruerat på 1910-talet av Nyströms pianofabrik i Karlstad med en mekanik som bland annat består av ett antal ”telefonreläer” tillverkade av telefonbolaget L M Ericsson. Pianorullen bestod av ett vaxat, kraftigt papper med urgröpningar. Reläerna styrdes av dessa urgröpningar. Se TM18.500