1960-talet

Hålremsstansen Facit 4070

En svensk exportsuccé

När den första svenska datorn BESK konstruerades valde man att arbeta med hålremsor som datalagringsmedium istället för de vanligare hålkorten som IBM hade byggt upp sina maskiner kring. Hålremsor kom att betraktas som ”den svenska linjen”.

Tre år efter att BESK stod färdig rekryterades dess konstruktörer till Åtvidabergkoncernen och företaget Facit. Där kom de att konstruera BESK-kopior och kringutrustning.
En av dessa produkter var hålremsstansen Facit 4070, som kom att bli en stor svensk exportsuccé och en av de mest långlivade datorprodukterna som har funnits. Den sålde i cirka 145 000 exemplar från 1968 till 1999. Hålremsorna ansågs av många som ett säkrare lagringsmedium än magnetband och disketter, särskilt i verkstadsmiljöer som man ansåg kunde vara skadliga för mediet. Än idag åker pensionerade medarbetare runt och servar hålremsstansar som fortfarande är i drift.

En ny teknik

För den tekniska konstruktionen svarade Gunnar Stenudd, som även varit med att konstruera en av Sveriges första datorer, BESK. Stenudd utvecklade flera konstruktionslösningar som sammantaget gjorde att 4070 blev snabbare och effektivare än tidigare hålremsstansar.
De servon som drev stansmekanismen byggde på Stenudds egen upptäckt av så kallad variabel reluktans – ett järnblad drogs in mellan två magnetpoler och rörelsen påverkade stanspinnarna som slog hål i pappersremsan. Eftersom inga mekaniska delar gick emot varandra fick man en kraftig och ljudlös rörelse.
För att mata fram pappersremsan konstruerade Stenudd en så kallad stegmotor som vrider en axel ett visst antal grader. Axeln var kopplad till en tryckrulle som matade fram pappersremsan ett steg mellan varje stansning.

Facit valde att inte patentera de lösningar som Gunnar Stenudd utvecklat vilket medförde att amerikanska Remex och japanska Ricoh plagierade konstruktionen. De hade dock förbisett vissa detaljer och dessa kopior fungerade aldrig tillfredsställande. Gunnar Stenudd har berättat för Tekniska museet att han medvetet valt lösningar och materialval för att försvåra för konkurrenterna att göra plagiat, inte minst för att Facit saknade patent på alla de uppfinningar som inkorporerats i hålremsstansen.

Mannen bakom 4070

Gunnar Stenudd föddes 1923 och kom som forskningsingenjör vid FOA 1950 till Matematikmaskinnämnden för att arbeta på det som skulle bli BESK. Där arbetade han fram till 1956 och konstruerade bland annat det första svenska datorminnet, en digital bildskärm med två bildrör och kamera och filmkamera till denna. Stenudd var en av dem som rekryterades till Facit 1956, där han blev sektionschef och projektledare fram till pensionen 1989. Under tiden på Facit konstruerade han förutom den marknadsledande remsstansen 4070, även matrisskrivare, hålremsläsare och annan kringutrustning.

Läs vidare:

• Minnesberättelse av Gunnar Stenudd
• Intervju med Gunnar Stenudd
• Broschyr till Facit 4070 (på engelska)

Världens första datoranimation?

En av användarna av BESK var Kungliga Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. På 1950-talet ökade nämligen biltrafikvolymen kraftigt och med detta även trafikolyckorna och behovet av nya och bättre vägar. Man insåg att det till dessa vägar krävdes bättre vägprojektering.
Vägverket vände sig till KTH och fotogrammetriprofessorerna Bertil Hallert och Per-Olof Fagerholm. Fotogrammetri är en form av mätning i fotografiska bilder, framför allt flygbilder. Resultatet av denna kontakt blev en kurs i fotogrammetri för Vägverkets vägprojektörer och vägprojekteringschefer 1954.

Med ledning av den kursen beslöt man att det skulle inrättas kapacitet på Vägverket för denna typ av verksamhet. Tre civilingenjörer, Bo Hallmén, Göran Waernér och Carl-Olof Ternryd, anställdes för att ta hand om databeräkningssidan samt fotogrammetri och mätningstekniksidan.
Per-Olof Fagerholm föreslog en resa till Amerika för att studera hur de arbetade med sina stora vägbyggen. De tre civilingenjörerna kom iväg på denna resa i september 1958. De skulle vara där i nio veckor och besöka trettio stater. Efter två månaders resa från öst till väst konstaterade resedelegationen att man i Sverige låg långt före amerikanarna tekniskt sett. Bo Hallmén och Göran Waerner berättade om detta i två vittnesseminarier som hölls på Tekniska museet 2006.

"Vi tyckte ju att vi kom hem ganska raka i ryggen, att vi inte var så dumma här borta i Europa heller. Och tack vare en väldigt pragmatisk inställning hos ledningen på Kungliga Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, så kom Sverige att inta en ledarställning i Norden, och faktiskt i en hel del av Europa. Det var nämligen så att under –59 så tilläts Göran och jag att på vår fritid få räkna vägprojekt för de norska och finska vägdirektoraten."
Bo Hallmén (Databehandling vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen/Vägverket 1957–1980: Transkript av ett vittnesseminarium vid Tekniska museet i Stockholm den 22 maj 2006)

"När vi såg det internationella intresset så sa vi att det här måste utnyttjas. Det här är världens chans! Vi startar eget! Och så sa vi upp oss och startade Nordisk ADB."
Göran Waernér (Tidig programmering: Transkript av ett vittnesseminarium vid Tekniska museet i Stockholm den 16 mars 2006)

Vid den här tiden hade BESK utrustats med ett av Gunnar Stenudd specialkonstruerat digitalt oscilloskop med en upplösning om cirka 1 megapixel. Bildskärmen kallade Stenudd för funktionsskrivare, begreppet bildskärm var ännu inte fött. Framför oscilloskopet monterades en 35 mm kamera med utökat magasin på ett specialtillverkat stativ. Kameran styrdes automatiskt av datorn, som skickade en signal till kameran när en ny bild matats fram på oscilloskopet.
På Nordisk ADB, som räknade massor och utsättningsdata på BESK, hade de insett att de hade alla koordinater för att kunna rita perspektiv från förarplatsen. De tog som ett exempel på detta hur den då nyprojekterade motorvägen mot Nacka utanför Stockholm skulle se ut. Med kameran framför oscilloskopet kunde de knäppa en bild var tjugonde meter av den virtuella vägen. Resultatet av det blev en 30 sekunders fiktiv resa på den virtuella motorvägen vid en hastighet om 110 km/tim.

Filmen fördes över till 16 mm format och gjordes i 100 kopior. Tekniska museet har ett exemplar som skänktes av Gunnar Stenudd 2006. Det är det enda kända bevarade exemplaret av filmen. På filmrullens ask står det att det är den första datorritade filmen i världen. Det finns mycket som tyder på att detta faktiskt stämmer och att detta är världens första datoranimation.

Filmen sändes på bästa tid i TV den 9 november 1961 i nyhetsprogrammet Aktuellt.

Världens första ”gruvdator”

CTC-centralen på 420 meters nivå under berget Kiirunavaara. Tågledaren övervakar systemet där han kan se trafiken på spårtablån. Foto: Arkiv.

1966 blev LKAB det första gruvföretaget i världen som utnyttjade en dator för styrning av en produktionsprocess. Denna tidiga datorisering var början på en utveckling där vi idag kan se hur malmens väg från gruva till utskeppningshamn, är datorstyrd i stort sett hela vägen.

Från dagbrott till ”Kiruna under jord”

Företaget inledde exploateringen av Kirunas malmfyndigheter under 1800-talets sista decennium. De första 50 åren bröts malmen i dagbrott ovan jord. Av geologiska och ekonomiska skäl avvecklades brytningen ovan jord på 1950-talet.

KUJ 275 var benämningen för den första underjordsnivån, som togs i drift på 1950-talet. KUJ skulle uttydas ”Kiruna under jord” och nivån låg 275 meter under berget Kiirunavaaras ursprungliga topp. Nästa brytningsnivå blev 320 meter (KUJ 320) och 1963 inleddes brytningen på 420-metersnivån (KUJ 420). Driften på den första nivån upphörde 1965. Under en period bröts alltså järnmalm på tre nivåer samtidigt.

Tågtransporterna

Basen i gruvans transportsystem var tågen. På 320-metersnivån infördes 1960 en reläreglerad CTC-anläggning (Centralized Traffic Control) för övervakning och dirigering av tågen. Systemet täckte 17 500 spårmeter där cirka 2 400 reläer styrde bland annat växlar. Trafiken dirigerades manuellt via cirka 270 signaler från en ledningscentral.

Under projekteringen av nästa nivå, 420 meter, ställdes nya krav. Systemets skulle registrera uppgifter från vägningar och kvalitetsbestämningar, bestämma adresser för de 18 malmtågen, samt dirigera dem till den adress tågen erhållit. Den valda lösningen blev en stor nyhet. Nu var det dags att introducera datorn för arbetsuppgifter i gruvan.

Datorn går under jord

I ett pressmeddelande från 1966 motiverade LKAB varför en datamaskin var att föredra framför manuell processkontroll. Fem svar angavs:

• Datamaskinen kan överblicka en mycket större informationsmängd än en människa. Det betyder att den också till skillnad från människan, i komplicerade processer kan ta hänsyn till samtliga faktorer, som bör påverka beslutet. Den kan helt enkelt fatta bättre beslut.  
• Datamaskinen är alltid densamme. Vid manuell styrning, däremot, varierar produktionsresultatet med skillnaderna i individernas förmåga.  
• Datamaskinens snabbhet är överlägsen  
• Datamaskinen blir aldrig trött.  
• Datamaskinen gör aldrig fel, under förutsättning att den får riktiga instruktioner.

Människans omdömesförmåga vid oväntade situationer kunde datorn, enligt pressmeddelandet, däremot inte ersätta. Därför menade man att den nya transportstyrningen skulle kräva ett samarbete mellan människa och maskin. Tågledarens uppgift skulle främst vara att övervaka systemet men med möjlighet att ingripa vid oförutsedda händelser som till exempel tågurspårningar och krosshaveri.

Avslutningsvis tillät sig LKAB (1966) att uttala sig profetiskt om framtiden och menade att den nya databehandlingstekniken kunde bli ett viktigt hjälpmedel för att lösa problem kring de allt mer komplicerade produktionsprocesserna. Det ansågs rent av inte vara otroligt om ”morgondagens malmproduktion är datamaskinstyrd från början till slut dvs från brytningen i gruvorna till utlastningen i malmbåtarna”.

1966 hade endast 2% av alla datamaskiner i Sverige processtyrande uppgifter av detta slag.

Processtyrningssystemet IBM 1710

Det system som LKAB valde var IBM 1710 och signalsäkerhetsanläggningen levererades av SATT (Svenska Aktiebolaget Trådlös Telegrafi). Ledningscentralens datorsystem IBM 1710 var utrustat med kärnminne, skivminne, remsläsare/stans, manuellt siffertangentbord och buffrad skrivmaskin. Programmeringen stod IBM helt för med cirka 20 000 instruktioner.

En ung civilingenjör, Göran Wästlund, fick uppdraget av IBM att vara projektledare. Läs hans minnesberättelse från år 2008 här.

Läs mera om KUJ 420

I Tekniska museets arkiv finns ett omfattande material om datorsystemet vid KUJ 420. En del av detta material kan ni läsa här.

• TRANSPORTSYSTEM KUJ 420, informationshäfte från LKAB, 1968.
• DETTA ÄR LKAB, pressrelease från LKAB, 1966.
• DATAMASKIN STYR TÅGTRAFIK I GRUVA, pressrelease från LKAB, 1966.
• IBM 1710 PROCESSREGLERINGSSYSTEM FÖR GRUVTRANSPORTER, pressrelease från IBM, 1966.
• NY CTC-ANLÄGGNING FÖR LKAB I KIRUNA, pressrelease från Svenska Aktiebolaget Trådlös Telegrafi (SATT), 1966.
• NU HAR DATAMASKINEN GÅTT UNDER JORD, artikel i LKAB:s personaltidning Skip MALMAREN nr 4 1966.

Människan och datorn

Den nya tekniken installerades vid gruvan i en tid av växande missnöje bland arbetarna. Efter utgivningen 1968 av Sara Lidmans intervjubok ”Gruva” blev arbetsförhållandena vid LKAB föremål för omfattande samhällsdebatt. Arbetssituationen upplevdes som allt mer pressande. De intervjuade arbetarna från Malmberget berättade om tidspress, försämrade ackord, dålig arbetsmiljö och brist på inflytande. Följande år bröt gruvarbetarstrejken ut. Krav ställdes på månadslön och ”människovärdet tillbaka”.

Vi skulle vilja veta mer om hur de som arbetade i gruvan såg på datorernas roll under perioden fram till omkring 1985. Betraktades datorerna som hot eller möjlighet? Vad innebar och hur upplevdes införandet av nya datorstyrda metoder för den enskilde arbetaren?
Du som har ”datorminnen” att berätta från denna tid i gruvan, skriv ner din berättelse och skicka den till Tekniska museets intendent Peter Du Rietz.

Autochemist - världens första datoriserade blodanalysmaskin

Autochemist. Foto: Arkiv.

AutoChemist uppfanns under första halvan av 1960-talet av de svenska bröderna Gunnar och Ingmar Jungner. När AutoChemisten lanserades 1965 kunde den genomföra upp till 40 olika analysmetoder och hade kapacitet för 3000 analyser per timme. För att detta skulle vara möjligt krävdes mycket driftsäkra pipetter med hög precision.

AGA, som fått uppdraget att tillverka Auto-Chemist, utvecklade AutoChemist en tryckluftsdriven pipett som uppfyllde de högt ställda kraven.  I apparaten fanns cirka 300 pipetter. De hade en livslängd på 20 miljoner pipetteringar, varefter ett enkelt ingrepp gjorde dem som nya igen. Pipetterna kom även att säljas som precisions-pipetter för laboratorier över hela världen.

Autochemistsystemet

När operatören hade laddat fyllda provrör i Autochemistens centralenhet transporterades de till ett band, där pipetter överförde lämpliga provmängder till reaktionsrör samtidigt som spädningsvätska eller reagens tillsattes. Reaktionsrören passerade sedan de olika steg som krävdes för den aktuella analysen.

Analyserna skedde med fotometer genom färgmätning på lösningarna. Varje analyskanal i AutoChemisten hade separata mäthuvuden, där färglösningen automatiskt pumpades in och ut med en tryckluftsdriven pipett.

De mätvärden som varje prov gav digitaliserades och lagrades i datorns minne. När patientens samtliga mätvärden var färdiga skrevs resultaten ut som antingen arbetslista, som färdiga analys-svar i medicinska enheter eller på hålremsa för lagring eller ytterligare analys.

Automatiska massanalyser

Första gången som automatiska massanalys-metoder användes i svenska hälsounder-sökningar var i samband med den så kallade ”Värmlands-undersökningen” (1962–1964), då en datorlös prototyp till AutoChemisten användes för att analysera prover från närmare 90 000 individer.

Datorerna har sedan mitten av 1960-talet inneburit nya möjligheter för hälsounder-sökningar och medicinsk statistik. Kritiker menade dock att det fanns en etisk problematik då man genom de automatiska massanalyserna fick svar på frågor man inte hade ställt och kanske inte ville få svar på. En parallell går att dra till dagens diskussioner kring DNA.

Hösten 2006 deltog Ingmar Jungner i ett vittnesseminarium på Tekniska museet och berättade om arbetet med AutoChemist och dess efterföljare. En utskrift av det vittnesseminariet kan du läsa här.

Ingmar Jungners berättelse om AutoChemist

Detta är intervjun som blev en minnesberättelse när Jungner själv fyllde på med fylligare svar efter intervjun och tillförde ett rikt bildmaterial. Hela texten går att läsa i pdf-format nedan:

Index, Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5, Del 6, Del 7, Del 8, Del 9, Del 10, Del 11, Del 12, Del 13, Del 14, Referenser.