Telefonkiosker

I telefonens barndom kopplades apparaterna ihop två och två. Det stora genomslaget för telefonen kom när många telefoner kopplades samman till växelstationer, och man kunde komma i kontakt med flera personer. Men det var inte alla som hade råd med egen telefon vid sekelskiftet. De kunde till en början låna telefon mot betalning i exempelvis butiker. Man kunde också gå till telegrafstationen och beställa ett samtal. Genom att man i 1900-talets första år började sätta ut små byggnader, kiosker, med telefonapparater i kunde även de som inte själva hade telefon lätt ringa när de behövde. En annan fördel var att de som hade telefon hemma kunde meddela sig med hemmet på ett bekvämt sätt.

Sedan några år är mobiltelefonen så vanlig, att offentliga telefonkiosker börjat förlora sin betydelse. Många kiosker har tagits bort och en del står idag kvar endast tack vare att de är ett dekorativt inslag i miljön, som exempelvis pagodkiosken. De flesta av typerna är representerade i museets samlingar. Vi presenterar på den här sidan de viktigaste typerna av telefonkiosker, från början och fram till vår tid.

1901

Vid sekelskiftet började telefonen bli vanlig men de flesta fick ännu uppsöka en butik som kunde låna ut en telefon mot betalning, eller gå till telegrafstationen och beställa ett samtal. Telefonkiosker började år 1901 sättas upp av Telegrafverket "för att bereda allmänheten så bekväm tillgång som möjligt till Verkets telefonautomater".

Denna första typ av telefonkiosk kallades "pagoden" på grund av sin utformning. 1901 års modell var ritad av ingenjören Hjalmar Celion. Väggarna var av ljuddämpande material och invändigt skyddade en hylla av ek för buller utifrån. Den hade glasrutor med inetsad dekor i sidorna och ett gallerverk nertill. Avsikten var att man lätt skulle kunna se om någon var i kiosken. Gallret kunde även tjäna som skydd mot hundar.

Kioskens utformning patenterades den 11 oktober år 1900.

1904

Telegrafverkets telefonkiosker från år 1901 satte press på konkurrenten Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag att också kunna erbjuda kiosker i sitt telefonnät. De utformade en snarlik modell som började placeras ut på Stockholms gator år 1904.

Utformningen av kiosken anslöt sig huvudsakligen till Telegrafverkets modell och man hade invändigt en hylla av ek som skyddade för buller utifrån. Dekoren i överstyckena var Stockholmstelefons symbol med texten " Stockholmstelefon".

Kiosken hade också ett gallerverk nertill. Avsikten var att man lätt skulle kunna se om någon var i kiosken. Gallret kunde även tjäna som skydd mot hundar.

Telefonkiosk från 1914. Foto: Tekniska museets arkiv.

1914

I Stockholm fanns vid seklets början två telefonnät. Det ena var Telegrafverkets Rikstelefonnät, som band samman landets tidigare enskilda nät. Det andra var Stockholms Allmänna Telefonaktiebolags nät, som var privat och som bedrev trafik inom sju mils radie från Gamla Stan. Det var inte enkelt att ringa mellan de två näten.

År 1914 infördes denna kiosk med två hytter och i ena delen fanns en apparat ansluten till "Riks" och i den andra en apparat för "Allmänna".

År 1918 gick så de två näten samman och man kunde ringa både rikssamtal och samtal inom staden från båda.

1930

1930 års modell byggde på samma konstruktion som 1901 års modell men linjerna har blivit mycket rakare i den mer funktionalistiska stilen. Kiosken blev på detta sätt mindre och tog inte så mycket plats på gatorna. Stommen var av smidesjärn och taket täcktes av kopparplåt. Dörren var i ett stycke till skillnad från 1901 års dubbla dörrar. Fönstren var av hamrat råglas och skyltarna av överfångsglas hade blå text. Kiosken målades oftast i två grå nyanser utvändigt.

Telefonapparaten var en variant av 1893 års väggtelefon, men tillverkad i plåt. Bredvid denna sattes en myntbox upp.

Kiosker av denna typ ersattes av andra kiosker eftersom underhållet på dem var besvärligt. Därför är den ett ovanligt inslag i vår telemiljö.

Telefonkiosk från 1930, enda kvarvarande exemplar. Foto: Tekniska museets arkiv.

1934

1934 års modell liknade i alla väsentliga delar 1930 års modell men materialval och form hade anpassats för en mer rationell tillverkning. Kiosken blev på detta sätt billigare och underhållet förenklades.

Stommen var av smidesjärn och taket täcktes av kopparplåt. Dörren var i ett stycke till skillnad från 1901 års dubbla dörrar. Fönstren var av hamrat råglas och skyltarna av överfångsglas hade blå text. Kiosken målades oftast i en grå nyans utvändigt.

Telefonapparaten var en variant av 1893 års väggtelefon, men tillverkad i plåt. Bredvid denna sattes en myntbox upp.

Telefonkiosk från 1934. Foto: Tekniska museets arkiv.

1941

1941 års modell har liksom 1901 års modell glasrutor på sidorna och är helt öppen nertill, man kan då lätt se om kiosken är upptagen.

Kiosken konstruerades huvudsakligen i metall. Det minskade behovet av underhåll jämfört med 1901 års modell. Kiosken levererades målad med ljusgrå färg utvändigt och mörkgrå invändigt, innertaket var vitt. Fönstren var av hamrat råglas. Under taket satt opalglas med texten "Telefon" i blått. Golvet, hyllan och skyltramen var av ek.

1961 modifierades typen och de äldre kioskerna anpassades till det nya utseendet. Därför är kiosken i utseende som bilden visar okänd för många.

Telefonkiosk från 1941. Foto: Tekniska museets arkiv.

1945

Reklamfirman Tele-Reklam tog tillsammans med telegrafverket fram en ny typ av kiosk år 1945. Tillverkning och underhåll bekostades av Tele-Reklam. Under många år hyrde firman Gatu-reklam ut reklamplatser på kioskerna. Telegrafverket installerade och underhöll själva myntapparaten.

Kiosken fick godkännande av Stockholms stads skönhetsråd och blev därmed ett inslag i gatubilden. Den sattes till en början huvudsakligen upp i Stockholms innerstad. Under den mörka delen av dygnet var kiosken upplyst och syntes väl. Det gjorde att telefonautomaterna i reklamkiosker utnyttjades mer än de i standardkiosker som ju var grå och oansenliga. Denna typ av kiosk har även använts i Malmö och Göteborg.

Med tiden blev vandaliseringen av kioskerna ett problem. I början av 1980-talet togs de sista bort och ersattes av nyare typer av kiosker.

Telefonkiosker från 1945. Foto: Tekniska museets arkiv.

1961

Denna modell var utformad efter förebild av 1941 års modell. Den hade dessutom ett fönster i dörren.
Om kiosken var mycket ofta använd, kunde man komplettera myntapparaten med en extra stor myntbox som placerades under hyllan. I ställningen till höger om apparaten hängde telefonkatalogerna.

Sedan år 1959 hade Televerket börjat använda en brandgul färg, "teleorange". Verkets fordon bytte samtidigt från grått till orange. Denna kiosk levererades färdigmålad i teleorange utvändigt med en ljusgrön färg invändigt. Innertaket var vitt. Från och med denna tidpunkt renoveras och målas kioskerna av 1941 års modell till liknande utseende.

Telefonkiosker från 1961. Foto: Tekniska museets arkiv.

1964

År 1962 togs denna kiosktyp i bruk på försök och sattes upp vid entrén till Stockholms centralstation. Den försågs med väggar av härdat glas "med tanken att vandaler inte skall få arbeta ostört i den". Samtidigt skyddades den talande effektivt från buller och väder.

Modellen ritades av arkitekt Carl Axel Acking. Materialet är aluminiumprofiler och härdat glas. Golvet är en gjuten cementplatta. Takets sidor hade texten "Telefon" genombrutet i plåten. Ett ljusinsläpp i innertaket gjorde att en lampa kunde belysa hela kiosken och samtidigt göra texten i takkanten synlig i mörker.

Myntapparaten är en tremynts (25 och 50 öre samt 1 krona) som dessutom är försedd med en knapp för SOS-alarmering utan avgift.

Telefonkiosker från 1978. Foto: Tekniska museets arkiv.

1978

År 1964 års kiosk moderniseras 1978: Taket förses med plexiskyltar och innertaket får en lucka med urtag för lås. Särskilda plintar installeras för anslutning av elektricitet och telefon som skyddas av en lucka med lås.

Kioskens aluminiumprofiler är målade i ljusgrå färg. På sidorna har reflekterande orange plastfilm applicerats på glaset. I ställningen till höger om apparaten hängde telefonkatalogerna. Golvet är en gjuten betongplatta.

1980

Nya tider ställde nya krav och 1980 handikappanpassades telefonkioskerna. Golvet placerades i gatunivå och utfördes i mönstrad aluminiumplåt. Kiosken saknar dörr, men är i övrigt glasad runt om.

Mynttelefonen var en tremynts (25 och 50 öre samt 1 krona) som dessutom är försedd med en knapp för SOS-alarmering utan avgift.

I ställningen till höger om apparaten ses telefonkatalogerna. Telefonen placerades på en nivå lämplig för rullstolsbundna. Till en början förlängdes emellertid inte sladden till telefonluren vilket gjorde att längre personer fick böja sig för att nå ned, något som också uppmärksammades i pressen.

1986

Telefonkioskerna blev under 1980-talet allt mer utsatta för vandalisering och man tog 1986 fram en ny lösning, ett telefonskydd. Liknande konstruktioner fanns redan utomlands.

Skyddet var uppbyggt runt en pelare av stål, på vilken två skärmväggar av härdat glas samt ett tak i rostfri plåt fästs. I pelaren fanns två fack, ett för inkopplingsutrustning och ett för myntbössan.

Mynttelefonen som lockade till inbrott för att komma åt pengarna började efter en tid ersättas av kortautomater. För att skyddet skulle stå stadigt, gjöts en plint på platsen som det skulle stå på. I plinten fanns armering med gängade bultar som man fäste skyddet i.