Radiomottagare

Hembyggen

Under 1920-talet var det många som själva byggde sina radiomottagare. Det var nästan bara fantasin som satte gränser för hur de kunde se ut och material att bygga av hittade man ofta i hemmet. Det finns till exempel kristallmottagare byggda inne i tändsticksaskar och i cigarrlådor.

Även rörmottagarna kunde man tillverka själv och det blev snabbt en populär hobby eftersom man med denna typ av radio även kunde ratta in utländska stationer. Konstruktionsbeskrivningar och färdiga byggsatser för rörmottagare kunde man köpa i affär eller prenumerera på. De hembyggda rörmottagarna var ofta enkla konstruktioner. De saknade hölje som skydd för rören och för att lyssna hade man hörlurar eller en fristående högtalare.

Radio blir vanligt

På 1930-talet blev det allt vanligare med radiomottagare i svenska hem. En anledning till detta var att radiolicensen hade blivit billigare. En annan var att mottagarna hade blivit lättare att sköta. De drevs nu med elektricitet från elnätet i stället för batterier. Därmed blev de tillräckligt starka för att ha inbyggd högtalare och lyssnandet blev mer bekvämt. Dessutom fick radiomottagarna stationsskalor som gjorde att det blev lättare att hitta stationerna.

Fabrikstillverkade mottagare

I slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet satsade många tillverkare på att utveckla tekniken medan apparaternas design ansågs vara mindre viktig. De tidiga rörmottagarna var ofta inneslutna i enkla lådformade höljen av trä. Enstaka modeller hade metall- eller ebonithöljen. Trä var dock det dominerande materialet i radiotillverkningen fram till 1970-talet. Under 1930-talet blev det vanligare med högtalare i stället för hörlurar. Till en början tillverkades de som fristående enheter, men ganska snart började man bygga in dem i radiomottagarna.

Designade radiomottagare

Tidiga, lite mer exklusiva radiomottagare, bär ofta spår av stilar som var populära på 1920-talet. De kännetecknas av elegans, ornamentik och sirlighet. Inspiration hämtades bland annat från Kina och Egypten. Radions hölje utformades med mjukt svängda former och högtalaren täcktes gärna med textilväv.

I slutet av 1920-talet gjorde funktionalismen, med sina moderna former, sitt intåg. Stilen kom att prägla både formgivning och inredning under flera årtionden framöver, men formgivarna inom radioindustrin hakade inte alltid på. Istället utvecklades radiomottagarna på 1930-talet till eleganta men klumpiga möbler för finrummet.

På 1930-talet kom formgivarna in i produktionsprocessen. Radion sågs mer och mer som en dekorativ statussymbol i hemmet.

Concerton V64 från 1940. Foto: Anna Gerdén

Material

Under 1930-talet introducerades ett nytt material inom tillverkningsindustrin, bakeliten. Bakeliten förde med sig en möjlighet att skapa nya former i designen. Men till radiomottagare hade materialet svårt att hävda sig i konkurrens med trä. På 1930-talet tillverkades radiomottagare ofta av påkostat ädelträ, som valnöt eller mahogny. Ibland utsmyckades de med dekorativa intarsiaarbeten. Högtalarna täcktes av vackra textilier och ibland fanns i stationsskalan ett så kallat magiskt öga som lyste grönt när inställningen var rätt.

Utseende

På 1930-talet utvecklades radions utseende för att stämma överens med övrig inredning i hemmet. Radiomottagarna såldes i en mängd olika modeller för att tillfredställa skilda smaker och olika slags hem. De mest exklusiva mottagarna var tillverkade för att stämma överens med stilmöbler i välbärgade hem. En stor del av befolkningen hade dock inte möjlighet att investera i en ny radio bara för att följa modetrender utan behöll en och samma radiomottagare i årtionden. Mottagarnas utseende förändrades inte särskilt mycket på 1940-talet: de var fortfarande lådformade och i trä. Däremot blev de större. Det var inte ovanligt med radiomottagare som var drygt en halv meter breda.

Många små mottagare

Efter andra världskriget var den svenska ekonomin god, det fanns gott om arbete och välståndet ökade. Detta gjorde att många hade möjlighet att investera i en andra radio. Det var stor tillväxt och utbudet på radiomottagare ökade. Under 1950-talet introducerades små och bärbara mottagare med transistorer, istället för elektronrör. Transistormottagaren förde med sig en helt ny radiokultur. Ofta fanns det två radiomottagare i varje hem, en i köket och en i vardagsrummet. Var och en kunde nu ha sin egen radio och dra sig tillbaka och lyssna på sitt favoritprogram.

Luxor WB 261. Foto: Anna Gerdén