Kol

Importberoende

Kring sekelskiftet 1900 passerade stenkol veden som viktigaste energikälla i Sverige. De nya behoven av fossila bränslen inom kraftproduktion, transport och belysning ledde snabbt till ett allt större importberoende. Stenkol stod nu för en av de största utgifterna för staten. Sverige importerade kol främst från Storbritannien och Tyskland. Men, man bröt även eget kol, om än i liten skala. Under perioden 1850-1900 ökade den svenska stenkolsproduktionen i Höganäsområdet från 50 000 till ca 200 000 ton per år.

Stenkol i Sverige?

Kolfyndigheterna  i Höganäsområdet upptäcktes i slutet på 1700-talet. 1797 bildades "Aktiebolaget Gustav IV Adolfs Stenkolsgruva" och avsikten var att satsa på kolbrytning i stor skala. En engelsk gruvingenjör, Thomas Stawford, anställdes för att leda arbetet. I sina dagböcker har han beskrivit Sverige som ett underutvecklat land vars teknik stod på så låg nivå att man ännu inte lärt sig använda sina egna naturtillgångar. Thomas Stawford moderniserade kolbrytningen i Höganäs, bland annat genom att installera koleldade ångmaskiner för pumpa upp gruvvatten.

Höganäsområdet har förblivit blev den enda platsen i Sverige där det lönat sig att bryta kol i någon större skala. I Tekniska museets samlingar finns både arkivhandlingar och föremål från de skånska kolgruvorna. Den stora ångmaskinen i museets Maskinhall har använts vid kolgruvorna i Höganäs.

Stenkol och gasbelysning

Kring kol utvecklades även en ny teknik för belysning - gasljuset. Tekniken att bilda gas genom att torrdestillera stenkol och sedan få gasen att brinna med en starkt lysande låga - kände flera kemister till redan under 1600- och 1700-talet. Engelsmannen William Murdoch installerade 1805 en gasbelysningsanläggning i en bomullsfabrik. Flera andra fabriker följde sedan detta exempel. 1813 byggdes det första stadsgasverket i London. Gasverket distribuerade gas till gatubelysningen, men också till privata abonnenter.

I Sverige anlades det första gasverket i Göteborg 1846.  Det innebar att utbyggnaden av den första ledningsbundna energidistributionen påbörjades. Tjugo år senare hade tjugofem svenska städer egna gasverk. Gasen användes främst som fabriksbelysning och gatubelysning, men även för att lysa upp en del offentliga lokaler. Senare kom även gasspisen att bli en viktig produkt.

Ångloken eldades med kol. Tekniska museets arkiv.

Stenkol och transporter

Också transportväsendet förändrades av tillgången på stenkol och den nya ångmaskinteknik som utvecklats i England. I slutet på 1700-talet pågick flera experiment som gick ut på att försöka göra ångtekniken "mobil". Det var inom sjöfarten man först lyckades. År 1818 lyckades ett ångfartyg för första gången ta sig över Atlanten. Besättningen tvingades dock elda upp även större delen av inredningen under resans gång eftersom kolet tog slut innan man kommit fram. Att man behövde ha stora kollager ombord utgjorde ett av problemen med ångfartygen.

Ångloket blev nästa tekniska framsteg. I England var man först med att börja bygga ut järnvägar och 1825 öppnades världens första järnväg för ångdrift mellan Stockton och Darlington. Hur hisnande detta nya färdmedel kunde upplevas kan man få en känsla av i följande citat från 1825:

 "Igår fick vi meddelande om att vi följande dag kl 12 kunde få pröva på en tur med den nya lokomotivmaskinen...Så idag har jag haft upplevelsen — för att inte kalla det nöjet — att ta en tripp på omkring åtta kilometer med järnväg. Det tog precis en kvart — alltså med en fart av drygt trettio kilometer i timmen... Denna hastighet verkar på mig mycket skrämmande. Det är egentligen mera fråga om flyg och det är omöjligt att frigöra sig från tanken på den ögonblickliga död som skulle drabba oss, om den minsta olycka inträffade. Jag fick en huvudvärk som jag inte blivit fri ifrån ännu. Min vän Sefton är övertygad om att något fruktansvärt måste bli följden av denna uppfinning. På det hela taget är jag emellertid mycket glad över att ha fått uppleva detta mirakel och ha färdats med det. Men samtidigt tvekar jag inte om att denna min första tur med järnväg också skall bli den sista."  (Ur Hansson, Stefan: Teknikhistoria. 1996)